// //

Naiv och jävligt blåögd.

Hej igen alla, och jag menar alla!

Idag känner jag mig illa till mods, naiv och jävligt blåögd. Känslan vill inte riktigt lämna mig sedan jag läste Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, en riktig väckarklocka.

Först lite bakgrund, när jag var 4 år började en kille från England på mitt dagis, han kom att bli en av mina absolut bästa vänner, vi lekte och trivdes ihop nästan redan från början. Cirka ett år efter jag först träffade honom så kom jag hem till mamma och lätt exalterad ropade jag – Mamma, mamma, jag måste berätta något! – Ja, vad är det för spännande du ska berätta? – Min kompis från England är neger! (Man sa så på den tiden) – Ja, det vet jag, sa mamma lugnt. – Va, visste du? sa jag förvånat.

Sedan följdes jag och min kompis åt genom livet och ibland hände saker som t ex att större killar kom och kände på hans hår, och var det coola killar så kunde jag känna ett visst avund. När vi spelade fotboll i 10-årsåldern hade GT en hyllningsrubrik i tidningen typ "Svarta pärlan är tillbaka". Jag visste inte vem den gamla svarta pärlan var men jag visste vem den nya var, och jag var stolt. I skolan visste alla vilka vi var för det fanns inte så många andra färgade i området där vi växte upp, så på många sätt blev han en del av min identitet. Och när vi startade vårt första punkband fick vi genast flera äldre svarta fans från några lokala reggaeband vilket jag tyckte var underbart. 

När vi sedan 17-år gamla tågluffade första gången och promenerade lyckliga i Paris, tre blonda killar och vår mulattkompis, kom helt plötsligt två poliser fram till honom och frågar efter pass. Jag blir förvånad och upprörd och börjar tjafsa med poliserna, min kompis lugnar ner mig och visar sitt pass, vi går därifrån och jag är fortfarande upprörd, inte bara på polisen, utan också på min kompis som tog det så lugnt. 

Jag visste inte att han var van, inte att behöva visa pass, men att vara utanför, att vara ovanlig, att alltid vara lätt att identifiera i både bra och dåliga situationer. Många år senare så förstod jag att han, precis som alla vi andra i yngre åldrar, inte alls ville sticka ut, inte alls ville ha den här uppmärksamheten hela tiden, och jag exemplifierar ändå med ganska harmlösa grejer, för jag var ju inte med när han åkte spårvagnen ensam, eller när han var ensam i någon affär, när han gick genom tullen, eller när polisbilarna saktade in bredvid honom.

När vi var 20 år lämnade han Sverige för gott och bosatte sig i olika delar av världen och det tog 6 år innan han kom tillbaka och hälsade på. Vi är fortfarande goda vänner och jag älskar honom som min bror. Och det är därför det gör så ont när jag läste det Jonas Hassen Khemiris skrev. Jag förstod för första gången, på riktigt, vad våra fördomar skapar även om vi håller dem inom oss. Jag förstod vad blickar kan betyda, jag förstod att många som är älskade ändå kan känna sig ovälkomna. Och jag vill inte vara en del av detta, jag vill inte att "Reva" ska få ännu fler människor att känna sig osäkra eller utpekade. Jag vill att min kompis och Jonas ska slippa känna sig utpekade, jag vill att vi betraktar alla människor med goda ögon tills de bevisar motsatsen, jag vill att vi reagerar på saker som händer andra, inte bara ser till oss själva.

Jag kommer aldrig mer att vara tyst för att inte förstöra stämningen, jag kommer aldrig mer att stänga öronen när det blir obehagligt, jag kommer att fortsätta att försöka förstå mina egna fördomar och bekämpa dem. Jag vill ha lika öppna och pigga ögon som när jag var fem år och bara lekte utan att ens bry mig om någon hudfärg, tills någon dum vuxen påtalade olikheterna mellan mig och min kompis. Och jag vill att ni läser Jonas brev i DN om ni inte redan har gjort det. 

Ha det gott!

15 mars 2013
Till toppen av sidan Till topp