// //

Levande begravd!

Igår, den andra augusti, på Freddies 65-års dag, var det dags för ett sista möte.


Ja, som ni alla vet så så dog Freddie Wadling, den största rösten av alla, för 2 månader sedan, en röst jag följt sedan jag var 15 år och som nu skulle begravas.

Jag gick med lite nervösa steg mot Vasakyrkan i Göteborg, nervösa för att jag egentligen inte kände människan Freddie.Vi hade träffats i många sammanhang och jag har sett många konserter med Freddie under åren, visst har vi pratat en del, men det har alltid handlat om hans musik, så artisten/konstnären/geniet Freddie Wadling kände jag väl, men om det räcker för att göra ett intrång i den privata sfär en begravning innebär ekade ändå i mitt huvud?
 
Väl där så skingras dessa tankar fort, när jag möter massor av härliga människor från punkens dagar i slutet av 70-talet början av 80-talet. Många av dessa har jag inte sett sedan dess, andra har jag haft kontakt med genom åren, och nu är vi här för att hedra den störste från den tidseran, och alla efterföljande tidseror, ja, tio gånger fler tidseror än du kan säga.
 
Inne i Vasakyrkans pampiga atmosfär så fastnar min blick på korset, på väggen bakom Freddies kista, där jag läser texten ”Det är fullkomnat” inramat av två hjärtan. Jag läser den flera gånger medan den stora kyrkan fylls med folk. Någonstans så känns det helt rätt, även om man naturligtvis gärna skulle sett och hört flera stora verk av Freddie, så kan jag ändå känna att hans musikaliska värv var så nära ”fullkomnat” som det överhuvudtaget är möjligt.
 
Orgeln drar igång, det är storslaget och pampigt, det känns filmiskt när Anna von Hausswolffs både sköra och kraftfulla röst ljuder i ”The Body Breakup", här kommer tårarna, det är nu det sjunker in att jag/vi alla är här för ett sista farväl. Mitt i det sorgsna så är det så otroligt vackert, jag tittar på porträttet av Freddie, som står strax bakom kistan, ett vackert porträtt taget någon gång de senaste åren, han är lugn och fridfull, känns lite finurlig, så som man själv skulle vilja bli på ålderns höst.
 
Men just då, så minns jag Freddie, som den kraftfulla giganten, hamrandes på sin Rickenbacker bas, halsmusklerna spänns när hans teatraliska stämma lägger sig över den ljudmatta som ”Liket Lever” levererade.
 
Levande begravd med Liket Lever var min första platta från Göteborgs-punken, det var då jag fastnade totalt för Freddies enorma röst, en röst som senare under åren både kunde vara skör och lågmäld, skulle då, enligt mig, bara vara kraft och desperation. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den låten, och baksidan Hjärtats slag, men jag vet att den gett mig mycket kraft genom åren och det är fortfarande min absoluta favorit av Freddie.
 
Det är i detta möte som något förändras hos mig, jag har tidigare i mitt liv, innan 1979, bara haft idoler som sett coola ut, visst har de kunnat spela och sjunga, men de har också antagit en position i rockvärlden med en stjärnas attityd. Mötet med Freddie är något annat, han ser inte cool ut, han har inte någon attityd, tvärtom, han är ödmjuk och kanske blyg, men med sin röst, på scen eller på platta, så blir han den största, först i Göteborg, sedan intar han övriga landet, och senare i livet med Blue for Two, Fläskkvartetten och under eget namn så når han också ut till den stora publiken. En musikalisk resa jag följt med stort nöje, tack.
 
Annas röst ebbar ut och Freddies röst tar över i  Stina Nordenstams ”Ensam på havet”, det är vackert och känslan av att Freddie är närvarande blir påtaglig. Vi är många gråhåriga äldre män som fäller en tår och jag ser många huvuden som sakta skakar i en förtvivlan när medvetenheten över att en vän, inspiratör och idol har gått vidare ger sig till känna.
 
Prästen Bengt Inghammar berättar om sitt första möte med Freddie i Annedalskyrkan, Freddie har framfört Psalm 249, Blott en dag, och prästen berättar att detta är en psalm han hört och sjungit i många sammanhang och att först nu, när han hör Freddie, inser hur den ska sjungas. Här ligger en av Freddies storheter, hans förmåga att göra andra låtar till sina. Storheter som David Bowie och Lou Reed, nu också döda, borde i sin himmel tacka Freddie för hans tolkningar av till exempel ”Ground Control to Major Tom och ”Perfect Day”, två underbara låtar, framförda av världsartister, men som lyfter med Freddie, stort!
 
Vi sjunger nu psalm 249, inte på Freddies sätt, men vi och Frälsningsarmens musikkår, tar i, så jag hoppas det ekar en bra bit utanför kyrkan. Sedan följer griftetal och en dikt reciterad av Stina Ekblad, men jag är inte riktigt där, jag är på Roxy Café.
 
Roxy Café låg i Vasastan och var en nattöppen club där man kunde fika och kolla på de senaste musikvideorna från USA och England. Låter helt absurt idag att vi inte hade tillgång till dessa på annat sätt, men så var det, och vi var många som hängde där. En kväll när jag satt där med ett gäng kompisar så kom Freddie och hans gäng in, Freddie satte sig precis bredvid mig och nickade ett hej. Jag hoppas att jag hejade tillbaka, men jag vet inte, för där och då, så var det sååå stort att sitta och fika bredvid Freddie, han var, och ÄR, verkligen en stor idol för mig. Så här i efterhand så hoppas jag att den där killen, Freddie, som mobbades kraftigt som barn, kunde känna hur många vi var som faktiskt uppskattade honom för den han var, men jag är inte säker på att han kunde det, på något sätt fanns det alltid en aura, av en plågad liten kille, runt Freddie, tyvärr. Men kanske var det också det som omvandlades till han storhet, jag vet inte, men det är dessa tankar som flyger runt i mitt huvud i den stunden.
 
Efter överlåtelse och lite bibelord så spelas Philip Glass ”Window of Appearances”, oerhört pampigt och den filmiska känslan kommer tillbaka, jag ser Freddie framför mig, nedsjunken i en stol, men ena benet uppe, så som vi vant oss att se han de senaste åren, ena handen dirigerar orkestern svagt, den andra på käppen och han har sitt förunderliga leende, jag ryser över hela kroppen, hela avskedet är så otroligt välregisserat, det är Freddie!


Vi ber en bön och ska sedan sjunga psalmen: Min själ, dig gläd. Den är så svår med många konstiga uppdelningar av orden, som till exempel tå-la-mod och för-kor-ta, så jag och de flesta andra kan inte sjunga med. Jag fnittrar lite inombords och tänker att detta är Freddie-humor, han har själv kanske valt den för att sätta oss på pottkanten :-)

 
Det blir ett vackert avsked för alla framme vid kistan, under musik av Bach så fylls Freddies kista under ett hav av blommor, så många att kyrkans personal vid flera tillfällen får plocka upp en del som rasat och lägga på stora silverfat bredvid kistan. Här ser jag bland släkt och vänner många grånade gamla punkare och stora delar av musik-Sverige ta sitt farväl, men en och annan färgglad tuppkam syns också, så visst har han gått vidare även till yngre generationer.    
 
Efter några avslutande ord av prästen så ljuder helt plötsligt Freddies stämma, som ifrån kistan. Jag kommer inte ihåg precis vad som sas, men jag tror det var från någon intervju han gjort i TV som avslutades med; Det finns alldeles för många som hatar där ute, och jag gillar inte folk som hatar och ett litet skratt. Kyrkan fylls med skratt och de första tonerna till Fläskkvartettens ”Walk” hörs svagt men exploderar strax med Freddies röst; Love, peace, happiness, eternity. All these walks with me!
 
Kistbärarna går fram, med Freddies vänner och musikaliska bröder Jean-Louis Hutha och Henryk Lipp i spetsen, musiken övergår till symfoniska kliv som dundrar i kyrkan när Freddie bärs ut, det är så starkt så jag inte riktigt kan tänka längre. Vi alla följer efter och solen som skiner när vi kliver ut ur Vasakyrkan övergår till ett strilande regn när bilen åker iväg med Freddie till hans sista adress.
 
Jag pratar med några kompisar och ger Bella en kram innan jag beger mig hemåt igen. I bilen så tänker jag; Ja, nu är du begravd Freddie men levande är du i evighet. Tack för allt och tack för att jag fick komma på din sista föreställning!
 
Aludd
3 augusti 2016
Till toppen av sidan Till topp