Jävla CP!

Välkommen att läsa ett helt onormalt blogginlägg, onormalt för att det aldrig har skrivits innan, men i övrigt ett helt normalt blogginlägg.

När jag gick i fjärde klass så skrek jag, i en diskussion med min dåvarande klassföreståndare, jävla CP till henne. Det blev självklart stor uppståndelse. Inte först, då blev det knäpptyst i klassrummet, jag hade överskridit en gräns som ingen, vare sig jag eller mina klasskamrater, trodde var möjlig. Men sedan…

…bara sekunderna efter, kändes som en evighet, så brakade det lös med en utskällning jag inte trodde min fröken var kapabel till. Telefonsamtal till rektorn, möten, samtal med min mamma, hot om förflyttning och massor utav gråt, kanske mest från min mamma, som inte kunde förstå att hennes så snälla pojke på ett så fult sätt skändat sin lärare.

Förmodligen var det flera dagars utegångsförbud, jag kommer inte ihåg riktigt, medan allt det här skulle utredas på stora möten på skolan. Min mamma fortsatte gråta och en dag så pratade hon i telefon med en av mina bästa kompisars mamma som jobbade på Broströmsgården i Göteborg, en skola för barn med olika handikapp. Min kompis mamma blev upprörd, men kanske inte på det sättet som min mamma tänkt sig.

Hon ringde upp skolan och sa vem hon var, och att hon av min mamma fått information om vad som hade inträffat. Hon fortsatte med att föreslå att vi alla nu skulle dra ett streck över det som hänt för att Håkan uppenbarligen inte förstod vad han sagt, och att han skulle få lära sig det genom att följa med henne en dag till Broströmsgården och få träffa barn med CP och andra former av handikapp. Hennes son skulle också få följa med för det kunde lika gärna varit han som använt uttrycket. Sagt och gjort, min mamma blev glad, skolan blev glad, fröken blev glad och jag blev vettskrämd.

Dagen kom. Jag tog med min bandspelare så att jag och de andra barnen kunde lyssna lite på Sweet medan vi lekte. Jag och min kompis gick med långsamma steg bort mot det som vi kände var det största straffet i världshistorien. Väl där, presenterades vi för alla de andra barnen, de som kunde sa hej och hälsade, de som inte kunde gurglade något och gav oss ett leende.

Efter ett tag satte jag på bandspelaren med The Sweet, och en liten kille med Downs-syndrom och iklädd hockeyhjälm började klappa med händerna och ropa – Burken, Burken, Burken! För er som inte vet det, så var Burken en tjock rocksångare i bandet Rockfolket från Göteborg, då i mina ögon en tönt jämfört med Brian Connolly som var sångaren i The Sweet. Jag försökte förklara detta för killen med hockeyhjälm men han bara fortsatte, efter ett tag så klappade jag också händerna och ropade Burken, han sken upp som en sol. 

Jag lekte inte så mycket den dagen, iaf inte vanlig lek. Jag fick hjälpa till att mata eller läsa för de andra barnen, jag fick stötta någon som skulle gå, jag fick ge en hjälpande hand till någon som tappade något, och framförallt, jag fick lära mig något för livet. Idag förstår jag att jag förändrades som människa!

Det hände säkert att jag använde ordet CP som skällsord till någon även efter det, men nu förstod jag i mycket större utsträckning vad det handlade om. Jag tror att det är den nyttigaste dagen under hela min skolgång och jag skulle unna alla att få samma chans, måste bara fråga barnen på Broströmsgården om de verkligen vill ha en massa knäppgökar springande där, som inte vet hur man stöttar eller matar en kompis.

Jag hoppas att detta inte bara var en läxa för mig själv, utan även för skolan. Jag tror tyvärr inte det, för jag har aldrig hört talas om att något av mina gudbarn eller några andra barn har fått träffa och leka med barn med någon form av handikapp. Och det gäller inte bara barn, alla har något att lära. 

Jag tycker att Anders Westgerd och de andra på GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living, är så viktiga. För genom sin CP-ÖL, på gatan utplacerade kylskåp eller genom att starta partiet Normaldemokraterna, påminner de mig om en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Dagen då jag lärde mig något för livet, att alla är en del av vårt samhälle och att alla måste få känna det.

Håkan ”Burken” Aludd

PS: När jag gick i gymnasiet så var det en utvecklingsstörd kille som heter Thomas som ofta pratade med mig. En dag så ställde han den intelligentaste frågan jag någonsin fått: Får utvecklingsstörda barn vara barn hur länge de vill? Jag kan fortfarande inte svara på det.

2 april 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp