Jag skulle aldrig fått frågan om VD-jobbet utan IHM…

…och om jag mot förmodan ändå skulle fått frågan så hade jag aldrig vågat tacka ja till jobbet utan IHM. Ja, det är riktigt fina ord vi får från Fredrik Granting, VD på Göransson Arena i Sandviken. Vi tackar ödmjukast men blir också nyfikna på att höra hela Fredriks historia så jag bestämmer möte med honom och tar tåget upp från Göteborg till Sandviken.

På resan upp, med vacker natur genom rutan, funderar jag på vad jag känner till om Sandviken? Inte mycket mer än järnverket och bandyn, jag bestämmer mig för att googla efter lite mer. Järnverket, visar sig vara själva grunden till att Sandviken finns till – orten grundades i och med att verket, som ett av Sveriges tre största, anlades år 1862. Sandvik AB, den stora, idag globala, industrikoncernen, är kraftigt dominerande som arbetsgivare med ca 5.500 anställda på plats, ytterligare 4.500 i Sverige och ca 38.000 anställda ute i världen. Stort, med tanke på att hela kommunen består av ca 37.000 människor.

Förutom Sandvik AB så är sport och musik de stora intressena för många av de boende i Sandviken, staden har många idrottsanläggningar och arenor med Göransson Arena, arenan där Fredrik är VD, i spetsen, men man får inte glömma den gamla VM-arenan, Jernvallen, där flera matcher spelades under fotbolls VM 1958. Det visar sig att Totta Näslund, Malena Ernman och Tomas Ledin kommer härifrån om vi ska nämna några stora musikprofiler förutom en lång rad av jazzmusiker.

Jimi Hendrix spelade tre gånger 1967–70. Scorpions, 50 Cent, Wyclef Jean, en deltävling i Melodifestivalen och nu senast Bryan Adams har också gästat denna lilla tätort.

På sportsidan noterar jag att Sandviken är hemmaort för fotbollsspelaren Kim Källström, skidåkaren Emil Jönsson, bandy VM-hjälten Daniel Mossberg och den mycket lovande Sara Hector i alpint. Det visar sig också att Thelma, i Thelma & Louise, alltså Geena Davis varit utbytesstudent i Sandviken. Nu är jag framme och Fredrik möter mig på stationen.

Vi kör en tur i Sandviken som har väldigt fin arkitektur, och även här har grundaren till Sandvik AB,  Göran Fredrik Göransson, varit med och påverkat genom att bjuda in arkitekter som  Ralph Erskine och Israel Wahlman. Tydligen har också Chicago stått förebild för ortens planläggning.

Efter en rundvandring i Göransson Arena, där just då en företagsmässa är under uppbyggnad, så sätter vi oss ner på Fredriks kontor.

– Kul att vara här och gästa Sandviken för första gången! Nu är jag mycket intresserad av hur du hamnade här men först måste vi få lite bakgrundsfakta om Fredrik Granting!

– Varmt välkommen, det känns spännande. Jag kommer ursprungligen från Halmstad och är idag 50 år och bor med min sambo Marie-Louise och våra 3 barn i Uppsala.

Bakgrund
– Nu är du VD här på Göransson Arena men du har en ganska lång karriär som egenföretagare bakom dig, hur började det?

– Ja, det är en lång historia som egentligen startade redan i gymnasiet med ett allmänt ointresse, jag var väldigt omogen och gick ut med medelbetyg, min övriga familj var alla väldigt duktiga, jag kände mig lite obekräftad över lag och bestämde mig för att göra det som jag tycker är absolut roligast, åka skidor. Jag drog över till Aspen, Colorado, och mötte ett helt annat go i det sociala livet och i affärslivet. Jag älskade verkligen det här livet, åka skidor, jobba ihop mer pengar, åka skidor, jag blev kvar i två säsonger, träffade en tjej och livet lekte. 

Vi flyttade sedan ner till Miami och jag började jobba på hennes pappas byggbolag som projektledarassistent. Det här var ett helt annat liv än jag tidigare sett, mycket förmögna människor som skulle bräcka varandra med flotta tillställningar, och även om det många gånger var väldigt spännande med alla kändisar så fick man se en hel del olycka också. Men jag trivdes ändå rätt bra och fick ett stort nätverk av spännande människor.

– Här blir man lite nyfiken, vilka kändisar träffade du?

– Massor, men ett av de roligaste minnena var när min tjej, Jackie, pratade med sin far Don i telefon, och han frågade om jag ville spela en dubbel i tennis nästa dag. Jag svarade ja och skulle vara på klubben kl. 10 nästa morgon. När jag kom så var ingen annan på plats så jag satte mig. Efter en stund knackar det på min axel och någon säger –Fredrik? Jag vänder mig om och svarar –Yes! och där står John McEnroe! Jag har spelat lite tennis innan men är absolut inte duktig så jag blir lite nervös. Han är väldig trevlig och vi sitter och småspratar lite i väntan på Don, min tjejs pappa och en spelare till, strax därefter kommer Vitas Gerulaitis som tydligen ska vara min dubbelpartner, nu börjar allt kännas  mycket märkligt!

Efter en stund kommer också Don och vi sätter igång att spela, Vitas och John får inte göra några första-servrar och spelar lite på halvfart men det blev en riktigt kul match som jag och Vitas tyvärr förlorade :-)

– Oj, här är du verkligen i gräddan.

– Ja, det finns många roliga minnen men jag insåg också att allt inte är pengar. Drivkrafter kan ta sig många uttryck och i min värld så handlade det mycket om att ta nästa steg, Don tyckte att jag skulle fortsätta att studera så jag gjorde en try-out för soccerlaget på universitetet och blev antagen, men insåg, återigen, att det inte var jag som ville plugga, utan att jag påverkades av min omgivnings krav.

Jag var 23 år och ville utveckla en egen business, så jag åkte bland annat till en matmässa i Fort Lauderdale och tittade på vilka idéer jag kunde ta med mig hem till Sverige, för nu ville jag hem.

På mässan så hittar jag ett företag som sysslade med frozen yougurt, i pulverform, gjort på sojabönor. Det här var något nytt för svenska marknaden, jag tände till och hade bra diskussioner med representanter från företaget och gick därifrån med ett avtal om att jag ägde den nordiska agenturen för varumärket.

Första företaget
Jag kom hem till Halmstad 24 år gammal och startade upp mitt första företag tillsammans med en gammal kompis. Ingen av oss hade en aning om vad vi gett oss in på men efter ett tag så får vi ett godkännande från Livsmedelsverket, beställer hem vår första leverans och sätter igång att planera. Det tar ett tag men en dag står en full lastbil på gatan framför vårt lilla kontor, som ligger en trappa upp, utan hiss och det är bara att börja bära.

Nu var vi igång, oerhört taggade kör vi runt till alla glassbarer i Halland och Skåne och säljer in vår produkt. Bortsett från några missöden, där vissa glassmaskiner inte klarar vår produkt för att den inte innehåller fett, så gick det bra. Efter ett tag började vi även bearbeta de stora sjukhusen i södra och västra Sverige för vi ser vår produkt som väldigt hälsosam, det här är innan alla larm om sockerbomber. 

Nu utökar vi verksamheten och blir även säljbolag för Kungsglass i Västra Frölunda, riktigt god glass. Vi får in delar av deras sortiment på de stora sjukhusen och på Glassmagasinet i Halmstad, det rullar på och vi jobbar hårt, 40 timmar i veckan i företaget och 40 timmar jobb på olika krogar. Vi stoppar in alla pengar vi får ihop i bolaget men det slutar tyvärr med konkurs.

Lite lätt stukad drar jag till Uppsala och får jobb på Skarholmen, ett underbart ställe strax utanför Uppsala med restaurang och konferens. Jag jobbar där en sommar, trivs bra, lär mig mycket, men jag har fått blodad tand på eget företag och startar, tillsammans med en annan kompis, en 11 år lång resa som restaurangkonsulter, ägare av olika krogar och en liten krogkedja. Fantastiska år, men i slutet av den resan, när jag är ungefär 35 år så känner jag att det snart är dags att lämna krogbranschen.

Oro
Men jag fortsätter ett par år till och jag börjar ifrågasätta min roll, i yrkeslivet, i privatlivet, jag hittade väldigt lite glädjeämnen i allt jag höll på med. I den här vevan så får jag kontakt med Keith Karlsson som frågar om jag vill ta över hans sportmanagementbolag, jag tvekar inte, slänger mig in i en ny värld och blir manager för bl a. systrarna Kallur, Emma Igelström, Jessica Lindell Vikarby m.m.

Ungefär samtidigt så får jag en förfrågan från två killar om jag vill vara med i ett stort golfbaneprojekt, yes, det är bara att köra på. Att köra på var den lösning och det receptet jag kände till, jag börjar sakta gå in i någon form av livskris, och har egentligen inga verktyg för att hantera situationen. Jag förstår egentligen inte vad jag, under dessa år, tillskansat mig för kunskap, och som jag sa tidigare, jag har svårt att hitta glädje. 

Min sambo blev mitt stora stöd under den här perioden och någonstans fick vi det hela att fungera. Sommaren 2005 så går jag en introduktion i gestaltterapi, det här var inget jag funderat på innan, men i detta läget är jag öppen för allt som kan vara en lösning. Det blir en vändpunkt, jag får konfronteras med andras uppfattningar om mig och i en underbar och trygg miljö så får jag ganska snabbt insikten att jag byggt upp hela min identitet kring mitt yrke - jag hade glömt att vara här och nu, jag hade glömt Fredrik.

En annan insikt som faller på plats efter ett tag är hur mycket jag oroade mig över små och stora saker som aldrig inträffade, det gick åt ton av energi på detta, och det hade helt med min egen självkänsla att göra. Dessa insikter gör att jag börjar ta mig ur min kris och jag börjar jobba med mig själv.

Så småningom leder det också till att jag lägger ner manager/agent-firman och så småningom också golfprojektet. Jag startar om på nytt med en eventbyrå i Stockholm tillsammans med min syster och en partner till. Lusten återkommer!

Egen utveckling
Nu är jag redo för att fortsätta min egen utveckling och bestämmer mig för att ta upp studierna parallellt med den nya firman. Jag kollade runt och hamnade så småningom på ett info-möte hos IHM. Det var Henning Robach som höll i mötet och vi fick fylla i en mini-enkät om oss själva, Henning plockade upp min, begrundade, och sa sedan: – Du gillar inte instruktionsböcker!

En underbar iakttagelse som stämde på pricken, jag fick en positiv känsla för Henning och IHM-konceptet med handledare som också var verksamma i näringslivet. Det kändes som jag hamnat rätt och jag bestämde mig för att läsa till Diplomerad Marknadsekonom (DIHM).

En av anledningarna var naturligtvis att jag behövde ett papper på att jag kunde något, men framförallt så gjorde jag det för min egen skull. Jag hade under många år varit verksam som konsult och egen företagare, i massor av konstellationer och olika roller, men jag kände inte att jag greppade helheten. Just det här med helheten var också en av de saker som bidrog till att jag ständigt gick och oroade mig, och att jag hade svårt att delegera och låta människor själv ta ansvar.

Vi fortsätter att utveckla eventbolaget parallellt med att jag pluggar på IHM och för första gången i mitt liv så tycker jag det är roligt att plugga, jag är en late bloomer :-) Och i den här vevan så får jag också min första dotter, så nu är det fullt upp.

Jag får den där helhetsbilden över affärslivet som jag saknat, jag ser fram emot tentorna och jag kunde direkt sätta in mina nyvunna kunskaper i min egen verksamhet. När det efter 1,5 år är dags för examensarbetet så går jag all-in, det här ska bli det bästa jag gjort.

Vår grupp känns till en början väldigt bra men som ofta så är det någon eller några som inte bidrar med sin fulla kapacitet, med min kunskap idag om andra människor så hade jag hanterat den situationen annorlunda, och en stor lärdom blev att det finns människor med andra åsikter än jag själv. Det känns pirrigt och nervöst inför examinationen, men det blev ett bra examensarbete. Jag känner så här i efterhand att jag skulle tagit åt mig mer av den konstruktiva kritik vi fick, och jag tror, att vi alla inblandade, också ser att vi kunde gjort det bättre med en annan arbetsfördelning.

Vid diplomeringen så är jag så lycklig, familj och vänner är där, och jag har äntligen presterat i studiesammanhang, det kändes otroligt bra inför min pappa och syster, men det kändes också väldigt bra i mig själv.

Eventbolaget fortsätter vi att utveckla och sommaren 2009 genomför vi lite förändringar, vi specificerar vårt erbjudande på ett annat sätt, vi lär oss att säga nej till vissa typer av jobb och det är då det lyfter, rejält! Vi får äntligen in de stora jobben och vi visar väldigt tydligt vad vi kan, det ena ger det andra och vi är på gång på riktigt. Då kommer frågan…

…frågan jag aldrig skulle fått utan min examen på IHM, och som jag definitivt inte skulle vågat tacka ja till utan min examen på IHM.

En en affärskollega och vän ringer upp och berättar att de söker en VD till kommunalägda Göransson Arena i Sandviken, en tjänst som hon tror är perfekt för mig. Jag är ytterst tveksam, vårt företag är ju riktigt på gång, men jag övertalas att skicka upp min CV.

Efter ett tag blir jag uppringd igen och en en rekryteringsansvarig vill att jag ska komma upp och träffa styrelsen. Får ett bra och avslappnat möte, jag hade då inte för avsikt att ta jobbet men var ändå väldigt smickrad över att ha fått frågan. Det blir ett andra möte och jag börjar se vilka möjligheter det finns i bolaget, det är bra folk i organisationen och styrelsen, det är ett riktigt stort projekt i Sandviken men det finns också ett missnöje på orten kring hela projektet, eller framförallt i pressen.

Mitt intresse växer och jag har bra och ärliga diskussioner med styrelsen om vad jag tycker och tänker. Jag svarade nej på frågan om jag hade för avsikt att flytta till Sandviken, min familj är etablerade i Uppsala och de har ställt upp för mig tillräckligt genom åren. Jag ser dock inga problem att pendla mellan Uppsala och Sandviken. Diskussionerna känns allt igenom bra fast jag ser stora skillnader mellan kommunal verksamhet och privat. Efter många bra diskussioner med min sambo så ringer jag upp en gammal bankdirektör jag känner och litar på väldigt mycket, förklarar situationen och ber om hans råd. Han ställer lite frågor och ber att få återkomma nästa dag när han sovit på saken. Nästa dag ringer han upp och säger kort: – Du kommer ångra dig om du inte tar jobbet. Så…

…jag tackar JA till jobbet som VD på Göransson Arena i Sandviken, otroligt spännande! Jag avvecklar min roll i eventbolaget i Stockholm och presenteras i Sandviken Maj 2010, det är mycket folk och press på plats och spänningen stiger. 

Jag har min första arbetsdag i augusti samma år, jag har en tom arena och ingen aning om vad jag skall göra.

Fortsättningen hittar du här!

 

8 oktober 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp