Jag å min far.

Imorgon är det fars dag, det har aldrig betytt så mycket för mig, men nu känns den dagen helt plötsligt i mitt hjärta. Ni som känner mig eller har läst lite av det jag skrivit tidigare vet att min relation med pappa har varit allt annat en okomplicerad, den har inte blivit mindre komplicerad sedan hans död förra hösten.

Är det intressant att skriva om detta, varför vill jag lämna ut min och min fars relation? Ärligt talat så vet jag inte, det här är något som jag har svårt att prata om, inte i små brottstycken, men att försöka ge hela bilden. Jag är inte säker på att jag kan göra det i skrift heller, och jag är inte säker på att det intresserar någon förutom mig själv att jag skriver dessa ord. Men nu har jag beslutat mig för att göra det, för att slutligen lägga det bakom mig och gå vidare, ett bokslut.

Början och uppväxten.
Jag är enligt min pappa utkomsten av en kärleksfull natt i Änggården, min mamma har aldrig varit så nära i sin beskrivning, utan har bara stolt och kärleksfullt konstaterat att jag blivit till. Min mamma och pappa älskade varandra, men var aldrig gifta och bodde aldrig ihop, jag är vad man på den tiden kallade en oäkting. När och varför kärleken sinade vet jag inte och i min mammas fall så tror jag aldrig den försvann.

Uppväxt med min mor så saknade jag egentligen ingenting, jag visste inte något annat än att pappor kom och hälsade på någon gång per år och jag kommer egentligen bara ihåg en gång som jag var ledsen över att han inte var där. Så all heder åt min mor.

Hon berättade ofta om min pappa, reklamaren, och hon visade annonser han gjort och artikeln när hans reklambyrå vann kontot ”Göteborg 350 år”. Hur konstigt det än kan låta så var reklambranschen allt annat än populär i slutet av 60-talet, men för mig lös denna ledstjärna starkare än någon annan. Mina kompisar ville bli poliser och brandmän, jag ville bli copywriter.

Åren gick och jag vande mig vid att den årliga kontakten med min pappa brukade komma runt jul, jag fick marsipangrisar och böcker för det mesta. Inte för att detta var något specialintresse hos mig utan snarare den bild min pappa hade av mina behov.

Mitt intresse för reklam minskade aldrig, men väl i skolan så blev tecknandet det som stod i fokus, jag hade svårt för stavning och grammatik, men i teckning och bild så levde jag ut. Jag började åka ner och tillbringa några timmar på Ahlander & Lundberg, som reklambyrån hette min pappa hade ihop med sin kompanjon. Jag älskade att vara där…

…inte så mycket för att jag hann träffa min pappa, för han hade mycket annat viktigt som skulle göras, men jag var ändå i hans kreativa värld. Där lärde jag mig air-brush av Zeppo, gnuggade bokstäver med Ference, lekte med reprokameran med Alexander och sprang ärenden åt de som ville. Det var i den här världen jag ville vara resten av mitt liv, och jag tog mig dit, men utan hans hjälp.

Under min gymnasietid sågs vi inte lika ofta men vi pratade ibland, han följde mina studier genom mamma och han var med och tog emot mig på min student.

I vuxen ålder så blev kontakten än mer sporadisk tills han gick i pension, vi åt lunch någon gång, ibland fick jag en bok, jag tyckte att det var ok, men det var inte längre jätteviktigt för mig.

Det återfunna intresset och slaget i magen.
Efter en tid när vi inte hört av varandra i någon större utsträckning så ökade hans intresse, han ringde lite oftare, han kom på besök till den reklambyrån jag startat, han mailade oftare och han föreslog att jag och min fru skulle komma hem till hans hus och äta middag. Naturligtvis tyckte jag att det här var roligt, men samtidigt hade jag byggt upp mitt liv kring andra personer och kände någonstans att det kanske inte var värt att börja riva i det här.

Jag funderade lite kring hans nyväckta intresse och hur jag skulle förhålla mig, någonstans djupt där inne så fanns ett behov. Jag bestämde mig för att vara rak och mailade honom att jag naturligtvis var intresserad av att ses lite mer men också att jag faktiskt inte kände honom så väl, jag visste väldigt lite om hans bakgrund och familjens historia. Kanske kunde vi börja från det hållet, att han fick ge sin berättelse. 

Det blev ganska många spännande mail, som copywriter var han van att använda det skrivna ordet, sakta så började jag se hans liv i backspegeln, och jag förstod lite mer vem han var. Jag ställde ofta följdfrågor och han utvecklade de delar jag var extra intresserad av, mina halvsyskon och deras familjer. Jag måste säga att jag uppskattade de här mailen väldigt mycket, och jag tror det var ömsesidigt, tills…

…vi kom in på mina farföräldrar. Han berättade om deras skoaffär i Nora, han berättade om att han haft ett ganska komplicerat förhållande till sin mamma, han var öppenhjärtlig. En dag frågade jag honom om varför aldrig farmor och farfar hört av sig genom alla dessa år, inte till jul, inte till födelsedagar, nej aldrig faktiskt. Svaret kom som ett slag i magen, de hade aldrig vetat om att jag funnits och nu var de döda. Jag ville spy, det var det fegaste jag någonsin hört. Jag svarade att jag inte såg någon som helst anledning till vidare kontakt, och jag raderade fortsatta mail från min pappa utan att läsa dem. 

Jag var arg, och djupt besviken men jag bestämde mig för att skita i honom och ta tag i mina släktband själv. Jag visste en del om mina storasyskon, Lars och Lena, dels för att min mamma alltid har pratat om dem, och en del som jag fått i mailen från min far. Jag åkte ner till Råshult där min syster och hennes man driver Linnés födelsegård, jag frågade den första jag stötte på om Lena fanns i närheten, han pekade bortåt vägen och sa att hon och Mikael var längre ner och slog hö. Jag började gå i riktningen han pekat ut, en nervös känsla spred sig i hela kroppen och strax såg jag min syster, hennes man och en kompis till dem. Jag gick fram och presenterade mig som Håkan, hennes halvbror. Hon såg minst sagt förvånad ut, en kort stund, sedan plirade hon med ögonen, som bara hon kan göra; – Va kul, kom så går vi upp och fikar. Jag minns inte jättemycket av vad som sades men hon hade fått reda på mig någon gång i vuxen ålder men aldrig kommit sig för att ta det vidare, hon berättade en del om pappa, sin familj, sin bror och mamma, och hon berättade om sitt liv på Råshult. Jag tror vi satt och fikade i ett par timmar innan jag och min fru vände hem igen. Jag var lycklig, över att jag vågat ta steget, och över att hon och hennes man var så mysiga. Jag bestämde mig för att ta en fika med min bror också, han bor i Göteborg och vi har en del gemensamma kontakter.

Vi fick kontakt och tog en fika på Järntorget en morgon, vi pratade mycket reklam och foto, han är fotograf, vi kände lite på varandra från alla håll och kanter, vi insåg att vi kanske setts några gånger genom åren då vi rört oss delvis i samma kretsar, i samma stad. Mötet med Lars blev väldigt lyckat och vi fortsatte att ha kontakt, ofta frukostar, och efter ett tag över ett glas. Det här gick inte min pappa förbi, och det kändes väldigt bra!

Ett trevande försök.
Jag fortsatte att ha kontakt med Lars och jag fick reda på en hel del om min dittills osynliga del av släkten och efter ett tag kom ett nytt mail från pappa, jag bestämde mig för att läsa det. I väldigt korta drag så bad han om ursäkt för att han sårat mig, jag spydde ut en del galla och han bad om förlåtelse. Jag hade vid det här laget också fått reda på att han drabbats av en svår lungsjukdom, jag valde att förlåta och så sakteliga återuppta någon form av kontakt. Mestadels blev den här kontakten via mail, men också några lunchträffar med honom och min bror, vi hade trevligt och det kändes skönt att lägga mycket av det som varit bakom mig.

Min pappas sjukdom förvärrades och det blev inte så många mer möten, han var extremt infektionskänslig och uppkopplad till en syrgastub i princip 24 timmar om dygnet. Vi fortsatte med vår mailkontakt även om det inte blev så ofta, och sista gången vi träffades var när han låg på sjukhuset i Alingsås. Det var skönt att träffas, men det gjorde också väldigt ont att se honom så svag och jag insåg att det var nog inte så lång tid kvar.

Sista hälsningen.
Ungefär sex månader senare så dog pappa, min bror ringde mig och gav beskedet att han somnat in hemma i sin säng, han grät, det gjorde ont. Själv kunde jag inte gråta men det snurrade i min skalle över allt som hänt, jag skickade en blomma till hans fru, ringde min mamma och min fru, satte mig och funderade på vad som varit, jag ville gråta. Senare på kvällen träffade jag min bror och hans dotter, vi pratade länge, om allt och ingenting och det blev en fin stund där jag valde att se min pappa från den ljusa sidan.

Snart blev det dags för begravningen, jag bävade.
För första gången skulle jag träffa en stor del av min släkt på den sidan, faster och farbror, min lillebror, pappas vänner och inte minst, hans församling. Pappa hade funnit sin tro på gamla dar och deltog aktivt i en missionskyrka i närheten av där han bodde.

Det blev jobbigt med en gång, att träffa sina nyvunna syskon med familjer under detta sorgsna tillfälle kändes helt makabert, att ena stunden vilja förenas i en sorg och i andra stunden inte känna att man var en del av den, eller egentligen inte samma del. Det kom fram mycket folk jag aldrig träffat och beklagade sorgen, uppenbarligen är jag väldigt lik min far för det kom fler och fler, några med höjda ögonbryn.

Väl i kyrkan så möter jag en präst som jag så här i efterhand mest förknippar med Jan Malmsjös hemska roll i Fanny & Alexander. Han tittade allvarligt på mig och sa: – Är det här sonen? Jag stammade fram att jag var en av tre söner men jag förstod strax att han hade full koll på de andra, han menade något annat, hans granskande blick utstrålade inte någon värme direkt. Han sa inte något mer och gick därifrån med bister min.

Begravningsakten blev ändå ganska fin och jag noterade inte så mycket vad som hände runt om mig då jag faktiskt gick in i en känsla av närhet till min far, en närhet jag egentligen aldrig tidigare känt, den kom nu, när han var längre bort en någonsin. Märkligt och mäktigt.

Begravningskaffet blev en av de mest surrealistiska upplevelser jag varit med om, jag hamnade bredvid min faster och hennes man som jag aldrig tidigare träffat. Det visade sig att de passat mig vid något tillfälle som litet barn och det kändes som vi hade ett trevligt samtal. Det var många talare, grannar, min lillebror och den präst som min pappa träffat i samband med att han blev religiös på gamla dar. Den prästen…

…är tyvärr det tydligaste minnet av den här dagen, han stod länge och väl och pratade om hur bra pappas liv blivit sedan han funnit sin tro, hur nära han var sin fru och sin son. Allt annat som varit en del av min pappas liv raderades bort, inklusive mig, min storasyster och storebror med familjer. Jag ville bara ropa; –Hallå, vi sitter här, Gustafs barn och barnbarn, jag började få tunnelseende och hör min ex-svägerska viska; Det känns som vi är med i filmen Festen. Jag orkade inte mer, jag tackade för mig och gick därifrån, jag kände en oerhörd vilsenhet, allt jag ville skulle vara fint, var svartare än någonsin.

Jag valde att förtränga detta och sa till min omgivning att begravningen varit fin men lite jobbigt.

Arvet.
Efter ett tag kom det hem en kallelse till bouppteckning, jag ombads att skriva på några handlingar och anmäla om jag tänkte delta. Jag har ingen vana av detta sedan tidigare och hade själv inte tänkt så mycket på att det skulle ske, jag frågade en advokat ang. de underskrifter de efterfrågade, skrev på och skickade in att jag tänkte komma.

Dagen då det skulle ske så åt jag lunch med min bror och syster, min systers ena dotter var också med, och det var riktigt mysigt. Jag kände mig ganska upprymd när det var dags att möta bankmannen, min fars fru och min lillebror.

Min pappa hade varit höginkomsttagare, med fin villa ute i Långedrag i min ungdom, fina bilar och båtar, ägare av en framgångsrik reklambyrå, och även ett bussreseföretag. Han jobbade med reklam långt in på pensionsåldern och han var hobbyuppfödare av lamm. I min föreställningsvärld så tänkte jag mig att det skulle bli en liten slant och kanske något fint konstverk som han ville att just jag skulle ha. Han har alltid betalat underhåll för mig men det kändes på något sätt rätt att få ta del av allt det som jag inte fått under min uppväxt, och det kändes som en möjlighet att göra något storslaget för min familj, tack vare min pappa.

Det blev inte så, genom ett finurligt trixande från bankmannen, initierat av min far och hans fru, blev jag och mina äldre syskon helt utan arv. Allt tillföll hans fru och i förlängningen min lillebror. Kunde det verkligen vara möjligt att det går till så här i Sverige var en fråga vi ställde oss och senare utredde, svaret var entydigt, ja, om du gör det på rätt sätt. 

Förlåt.
Jag hade sedan tidigare meddelat min pappa att jag förlät honom för det som gått fel i vår relation, jag gjorde det mest för att han skulle få frid och idag har jag förstått att jag aldrig gjorde det i hjärtat.

Men idag, efter mycket tankar och grubblerier, så skall jag förlåta dig pappa, i hjärtat. Jag har nu förstått att du aldrig var så stor och stark som jag uppfattade i min värld, du var inte den superhjälte jag hade hoppats på, men du var min pappa. Jag gläder mig över det arv jag ändå fick, mitt intresse för kommunikation och mina storasyskon och deras familjer. Jag skall ha dig kvar hos mig i hela livet men jag ska lägga alla tråkigheter bakom mig, tack för att jag finns, jag förlåter dig och grattis på fars dag.

Din son Håkan 

PS: Jag förstår att det finns en risk för att vissa inte känner igen sig i den här historiebeskrivningen och kanske blir ledsna eller sårade men det är inte mitt syfte. Jag skriver detta för att berätta min historia, göra mitt bokslut och sluta känna mig sårad och ledsen.

 

 

8 november 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp