// //

Jag la ingen blomma på din kista Olle…

…men jag lägger 1000 ord i din kollekt.


I tisdags var det tid för Olle Ljungströms allra sista framträdande, kvällen innan velar jag om jag ska gå eller inte, en begravning är i mitt huvud väldigt privat, men min fru säger att hon skulle gå om hon var ledig så till slut bestämmer jag mig för att gå. 

Nej, jag kände inte Olle även om vi träffats några gånger, första gången är jag kanske 17 år, och ska efter en grymt bra konsert med Reeperbahn, på Facade i Gbg, försöka mig på att intervjua Olle och Danne för en skoltidning jag skrev för. Intervjun blir katastrof och blev aldrig publicerad.

Men jag inser att han har varit en stor del i mitt liv, musikaliskt, som stilikon och framförallt som ordekvilibrist. Han var tillsammans med Freddie Wadling, i mitt huvud, de som stod främst på min svenska musikscen, men på två helt skilda sätt, och nu är båda döda, känns oerhört sorgligt.

När jag kommer fram till Haga-kyrkan i centrala Göteborg så är kvällstidningarna och TV-kanalerna på plats, mitt på gårdsplanen står delar av Olles vänner, kända och okända, bredvid står delar av familjen, det känns helt otänkbart att jag ska kliva in i detta så jag ställer mig lite avsides, jag funderar på om jag inte ska gå därifrån iallafall men…

…tänker att om Olle har valt att begravas i Göteborgs bästa kyrka, en kyrka som tar ställning i många olika frågor, en kyrka som använder musik för att påverka och beröra, så finns det en tanke från Olle, kanske är det en hyllning till västkusten, kanske är det ett statement mot det liv han lämnade i Stockholm, jag vet inte, men jag ska definitivt hylla dig på din sista scen, jag går in.

Det är väldigt fullt och jag sätter mig längst bak, känner mig glad att jag är där, och väldigt sorgsen över att ett geni, alldeles för ung, har lämnat oss.

Ulrike Heider drar igång Jan Sebastian Bach - Toccata i d-moll efter klockringningen, en pampig sammanfattning av Olles liv, åtminstone sett utifrån, dramatik, tempo, kaos, sorgligt men vackert. Jag funderar på Olles låt ”Jag å min far” som blev ett stort stöd för mig när det komplicerade förhållandet jag hade till min egen far ändades för några år sedan. Jag tänker på flera av Olles låtar som jag och min fru har gemensamma minnen till, jag tänker på Norrländska präriens gudinna som min mamma gillade och jag tänker på textraden ”jag samlar upp inför summeringen”, hann du med det Olle?

Hann du med att titta tillbaka på allt fantastiskt du skapat, hann du med att reflektera över hur många människor som älskade det du skapat, hann du med att fundera över det faktum att du, vad jag vet, är den enda artist som hyllats av musikerkollegor med ett album, ”Andra sjunger Olle”, medan du fortfarande var i livet? Jag hoppas det!

Prästen Cecilia Nyholm pratar om låten Gröna tapeter av Reeperbahn, där Olle sjunger att han ”räknar rummen i sitt liv, tänk så många rum det blir”, och att vi som sitter där faktiskt är en del av Olles olika rum, hon räknar in oss utanför familj och vänner på ett sätt som känns väldigt Olle, det känns bra i hjärtat.

Sedan lämnar hon över till Olle. Dags för ett sista framträdande, även om det är play-back från kistan, så är det oerhört befriande när musiken till ”Nåt för dom som väntar” ljuder högt i kyrkan och Olles röst, som aldrig varit vackrare än just då, sjunger: I ditt bröst, finns en kuslig maskin, den har en röst, och slukar dyrbar bensin. Den producerar hopp, och kastrerar drömmar ibland, när den säger stopp, så känner du just ingenting.

Kan inte tänka mig en bättre sista hälsning och tröst från Olle och när jag tar fram den den på youtube för att lyssna igen så startar den symptomatiskt nog med en reklamfilm för Jamesons whisky-drink med ingefära, lime och massor av is. En drink, som på något konstigt sätt sammanfattar min relation till dig, starkt, kryddigt, varmt, kallt, syrligt på väg in i lugn berusning,  som jag gärna skulle gärna druckit med dig, i fåtöljen, framför TVn.

Prästen ber en bön, vi sjunger en psalm, familjen och vänner går fram för ett sista avsked vid kistan, jag sitter kvar, nynnar i mitt huvud på ”Det blir nog en till kaffe och en cigarett”. Det är så många ord du givit mig under ditt liv och jag känner en märklig saknad av din ibland så starka, ibland så sköra existens, jag tröstar mig nu i skrivande stund med din helt fantastiska version av ”Seasons in the sun” i På Spåret (finns på youtube) och den första textraden; Goodbye To You My Trusted Friend…

När det är dags för sista psalmen, Härlig är jorden, så tar alla i, jag sjunger med och kyrkan fylls på något sätt av ditt hopp och din fatalistiska känsla för livet. Jag kommer alltid att låta din musik och dina ord vara en del av mitt liv och jag vinkade till din kista när jag smet ut bakvägen.

Tack för allt Olle, du är så mycket mer än så mycket bättre!

Aludd
 

17 juni 2016
Till toppen av sidan Till topp