Jag hörde av en chef…

…att denne alltid satte jobbet före familjen. Jag har sett det hända många gånger, men jag har bara hört det erkännas en gång. Visst har vi alla sett dessa chefer, och många familjer har känt av dem, men att gå så långt att man stolt proklamerar att man sätter jobbet framför familjen är för mig helt nytt, och ofattbart.

Jag har funderat mycket på varför den här personen sa så - var det ett bevis på styrka i dennes ögon? Och var det så, att den arbetsplatsen faktiskt krävde detta? Det finns många chefer där ute, andra också, som lägger enormt mycket tid på att lyckas i sitt arbete. Men ligger inte belöningen i ett rikare liv utanför arbetet?

Jag känner en annan chef, en högre chef, med ansvar för ännu fler personer än chefen ovan, som oavsett hur mycket det är att göra alltid går hem klockan 17.00 för att äta tillsammans med sin familj och natta sina barn. När familjeritualerna är avklarade, kan eventuella jobb återupptas.

Ovanstående historier är hämtade direkt från verkligheten, 2014. Det som också förvånar mig är, att den chefen som satte jobbet framför familjen var en hon. En hon som uppenbarligen har tagit till sig manliga ideal från förr, varför?

Skulle jag reagerat om det var en manlig chef som sagt samma sak 2014? Ja, definitivt, även om jag, precis som många andra, är så påverkad av våra könsroller så att jag kanske reagerar mer nu, tyvärr.

Chefen som alltid går hem klockan 17.00 är som ni kanske redan räknat ut en han, en han som i kraft av sitt chefskap skickar positiva signaler till sin personal om vad som är viktigast i livet. Förmodligen fortfarande ett ganska ovanligt sätt att hantera problematiken med att hinna både jobb och familj, men jag tror att det ger effekt och förtroende hos medarbetarna.

Skulle jag reagerat lika mycket på om det var en kvinnlig chef som agerat på samma sätt? Ja, men konstigt nog av ett annat skäl. Jag skulle inte blivit förvånad om det var hennes ambition att genomföra sin arbetsdag på detta sätt, men jag skulle blivit förvånad (positivt) om hon proklamerade ut sin avsikt tydligt i ett fortsatt mansdominerad chefsvärld, jag skulle tycka det var tufft.

Vad är det för signaler respektive chef i det här fallet sänder ut och hur påverkar det deras anställda?

Är klimatet så olika på olika företag?

Hur har vår bild förändrats genom åren på vad som är en bra chef?

Vilken av cheferna kommer att lyckas bäst?

Det är många saker att fundera över, men en sak vet jag med bestämdhet. Och det är vilken chef jag helst skulle vilja ha! Vad är dina tankar?

Aludd

PS: Platon sa: "En god och ädel man bör avhålla sig från varje som helst kontakt med arbetslivet.”, får fundera ett tag på det, kanske kan bli ett blogginlägg.

 

13 november 2014
Till toppen av sidan Till topp