Jag har aldrig känt mig så liten!

Hej igen. Nej, jag tänkte inte skriva om min fysiska storlek, den är fortsatt stor, men härom dagen så fick jag en 3-timmars introduktion till ”Fyrarummaren” eller ”Förändringens fyra rum” som det egentligen heter.

Kort om ”Fyrarummaren”: Det är en teori som utvecklades av psykologen Claes Janssen på 70-talet. Claes hade fått i uppdrag av Harry Schein, som då var styrelseordförande i Svenska Filminstitutet, att utreda varför en del människor var för censur av film, och andra emot.

Ur den undersökningen föddes senare ”Fyrarummaren”, om jag förstått det hela rätt. I dag används den av individer och organisationer över hela världen, eftersom den på ett suveränt sätt beskriver vilka faser vi människor går igenom vid förändring. Och som bekant kan ju förändring uppröra människor så att de blir handlingsförlamade och hamnar i självcensur. Vad kan jag som förändringsledare/kollega/medmänniska göra då?

I introduktionen jag genomförde så fick man svara på antal ja- och nej-frågor (den stora undersökningen är mycket mer omfattande) och svaren diskuterades sedan i gruppen. Vad är den positiva konsekvensen om en person svarar Ja eller Nej på respektive fråga, och vad är den negativa sidan. Oerhört spännande att höra hur olika vi tänkte.

Sedan placerade man in de positiva ja- och nej-svaren i de övre rutorna på bilden, nöjdhet och inspiration, och de negativa i rutorna under. Vad vi nu egentligen gjorde var att lägga upp ett flöde på hur vi själva kan förväntas reagera och känna oss i olika situationer på jobbet, med vänner eller hemma och vi skapade helt enkelt en karta där vi kunde pricka in oss just nu för stunden. Det är inte så att man står i samma ruta i hela livet utan snarare så att man vandrar runt, och förhoppningsvis så befinner man sig så lite som möjligt i de nedre rutorna, censur och förvirring. Fyrarummaren kan appliceras på mig som person, en familj eller på hela företag och organisationer.

Det här kan man skriva en hel del om, men som sagt, jag har bara gått en introduktion, att göra övningen fullt ut tar två dagar. Men det väckte en del tankar hos mig; Hur reagerar jag i positiva eller negativa situationer? Hur upplever jag förändring? Lär jag mig något av mitt tidigare agerande?

Förändring kan kännas jobbigt och väcka mycket känslor, förändring kan också vara helt underbar. På pappret kan ett beslut kännas så klokt och genomtänkt men ändå känner man sig otroligt liten och ensammast i världen, vi har nog alla varit där.

För ca 30 år sedan gjorde jag lumpen i Skövde och hade inga direkta planer för den närmsta framtiden. Jag hade en del diskussioner med syo-konsulenten (hette det så?) på P4, och hon skulle titta efter lämpliga utbildningar som kunde vara bra för mig.

En dag ropade hon på mig på kaserngården och viftade med ett papper; – Hit borde du söka Aludd! Jag ögnade igenom utbildningen, som visade sig vara en experimentutbildning som ev. skulle tas upp av högskolan i Kristianstad. Utbildningen hette U.F.O, och redan där blev jag intresserad - namnet stod för Utveckling & Företagande Olofström. Det som gjorde att jag senare samma dag, sista ansökningsdagen, ringde den kursansvarige, var att vi skulle få läsa det underbara ämnet ”Kreativ problemlösning”. Otroligt spännande!

Jag fick en plats på utbildningen, jag visste inte ens var Olofström låg, började förbereda mig för M.U.C.K. och kände att livet var underbart spännande. Några telefonsamtal senare hade jag hyrt en liten lägenhet på Tåkasjövägen i Olofström och började packa lite saker som jag skulle ha med mig ner. Insåg efter ett tag att det är ganska mycket som behövs i en lägenhet. Säng t ex.

Jag hyrde en bil med flak och fick med mig 2 kompisar som skulle köra ner mitt pick och pack, sova över och ha en liten fest, för att sedan köra hem i bilen igen. Vi kollade på kartan och gav oss iväg.

När vi till slut såg vägskylten ”Olofström” så förberedde jag mig för att se den, om än lilla, stad jag skulle bo det närmsta året, men det nästa jag såg var skylten, här slutar Olofström. – Men va fan? – Vi måste ha missat något, sa han som körde. Vi vände om och hittade en liten avtagsväg. Återigen kände jag spänningen stiga, hur ser min nya hemstad ut?

Den var mörk, det var inte mycket annat en stadens enda trafikljus som lyste upp i skymningen.
En stor fabrik, en stängd pizzeria, en stängd mataffär och ett öde hyreshus på Tåkasjövägen, där jag skulle bo. Det lyste i ett enda fönster i hela huset: hos företaget ”Räknetjänst”, i bottenplan.

Efter att ha burit upp mina grejer, käkat lite, sovit en stund, så var det lördag och dags för mina kompisar att köra hem till Göteborg igen. Dags att lämna mig i det som i den stunden kändes som helvetet på jorden.

Jag vinkade av dem med gråten i halsen, jag kände mig så oerhört liten, så liten att jag förmodligen inte ens fanns. Ska jag inte skita i detta och åka med dem hem igen?, hann jag tänka innan de tutade och körde iväg. Jag gick över till mataffären för att trösta mig med lite mat.

För de yngre läsarna känner jag att jag måste beskriva situationen lite tydligare, så att ni förstår på riktigt;

• Jag är någonstans i Blekinge, utan fast telefon, utan mobil, utan dator, men med en liten s/v TV från 60-talet. (Fast det visas inga program förrän tidigast 17.00, och då är det barnprogram.) Hyreshuset, där jag nu ska bo, är tomt och mina vänner är på väg hem för att gå på fest i Göteborg. Fattar ni?

Jag hade nu i alla fall inhandlat mig en kasse med mat, och när jag öppnade dörren till lägenheten, eller fängelset som var den övergripande känslan just då, så rann tårarna ner för min kind. Men…

…för första och enda gången i mitt liv så hade jag fått ett telegram! Det låg på hallgolvet med den kortfattade texten: Ring 0454-XXX XX Hälsningar Berit. Jag känner ingen Berit, och jag hade ingen telefon.

Jag slängde in maten i kylen, sprang ner till mataffären och hittade en telefonkiosk, slog numret och efter en stund hörde jag – Ja, hej det är Berit. Jag kände igen rösten med en gång.

Rösten tillhörde vår gamla inneboende student från när jag var liten. Ibland var hon också barnvakt åt mig - i mina ögon en underbar människa som hade kontakt med mamma en bit in på 70-talet, men en kontakt som försvunnit med tiden. Varför har hon skickat telegram till mig? Och varför skulle jag ringa?

Berit pratade på som om det var igår; – Jag ringde din mamma igår kväll, det måste varit minst 10 år sedan vi pratades vid. Oj, vad vi skrattade bla. bla. bla. m.m. m.m…

…och då frågade jag hur det var med Håkan nuförtiden? – Ja, han har precis flyttat till Olofström för att plugga, sa mamma. Men vad säger du, fortsatte Berit, jag bor ju i Karlshamn, vad har han för telefonnummer? – Han har ingen telefon. – Då får jag skicka telegram, för han har väl en adress?

Det samtalet fortsatte nog några timmar om jag känner mamma och Berit rätt, men nu stod jag här i en telefonkiosk och undrade varför Berit ville att jag skulle ringa. – Sätt dig på buss nr XX som går till Karlshamn om 30 minuter, vi har kräftskiva ikväll. Jag hämtar dig vid stationen så sover du över hos mig och min man.

– Jag kommer direkt!

Jag åkte iväg på kräftskivan och dagen efter, när jag satt på bussen tillbaks till Olofström så visslade nästan mitt hjärta, det här kommer bli kanon! Det var jättekul att träffa Berit efter alla år, hennes man var superskön, kräftorna och allt därtill slank ner med välbehag, många nya bekantskaper, och ett erbjudande…

…ett jobberbjudande. Några av gästerna var från U.S.A, vi pratade en hel del under kvällen om min kommande utbildning, och när jag gick nästa dag kom den ena amerikanen, som ägde ett företag som sålde olika specialbyggda långtradare, vans, bussar, foodtrucks m.m. och sa; – När du är klar med utbildningen om 1 år vill jag att du kommer över och jobbar för mig, du kommer bli en stor resurs.

Jag kom hem till huset där jag skulle bo, det var flera som höll på att flytta in, jag hejade och skrattade tillsammans med massor av roliga människor jag skulle bo med det närmsta året. Allt var lätt och jag såg fram emot morgondagen då allt skulle börja på allvar.

Förutom massor av kunskap och nya vänner så gav mig det året, eller kanske just den där dagen då jag kände mig så oerhört liten, modet att förändra och förbättra mitt liv. När jag senare i livet sökte nya jobb och äventyr och den där lilla ängsliga känslan kom fram; – Ska jag verkligen chansa, har jag det inte ok som jag har det? Då tänkte jag på den där dagen, som var så hemsk och blev så fantastiskt bra, och som jag har så otroligt mycket att tacka för.

Vi befinner oss alla i de negativa rummen ibland, det gäller bara att ha en plan för att ta sig därifrån, eller någon som stöttar för att du ska hitta inspiration och nöjdhet igen.

Aludd

PS: Jag tog aldrig jobbet i U.S.A. men det var en stor morot under mina studier i Olofström (som är en riktigt trevlig liten ort) , och jag som alltid varit så skoltrött sökte nu in på massor av nya utbildningar. Mer om det en annan gång.

PSS: Jag undrar fortfarande hur det kom sig att Berit, efter minst 10 års frånvaro, ringde just den kvällen jag lämnade Göteborg?

 

 

 

 

27 januari 2015
Till toppen av sidan Till topp