// //

Per Holknekt: "Jag vet inte hur man gör, därför funkar det!"

Hej, här lekte jag med tanken att ha rubriken ”Knekt inte knäckt” men det kändes för snaskigt. Jag hade inför mitt möte med en av de personer som hyllar IHM mest, Per Holknekt, bestämt mig för att inte ha fokus på drogmissbruk och tidigare kvinnor i hans liv. Och istället titta på vad som gjort att han lyckats på många andra punkter. Men…

…det gick inte helt och hållet. Per är otroligt öppen med vad som hänt i hans liv och ser till viss del sina misslyckanden som del i det som lyckats. Vi sätter oss ner i ett rum på IHM i Stockholm och hans första kommentar var att han blev lite besviken på att IHM flyttat sedan han gick där. Han ville återse sin gamla skola som han har så många goda minnen från.

Vi börjar Pers resa från uppväxten i Falun, och under två timmar så tar han med mig fram till idag. En resa på ca 40 år som innehåller det mesta. Som ni förstår så har jag bantat ner det här rejält, men jag hoppas ni ska tycka det är läsvärt; för personligen så kändes det som ett väldigt bra, roligt och spännande möte.

– Hej Per, välkommen tillbaka till IHM! Vi har läst och hört mycket om dig genom åren men jag tycker vi börjar med lite bakgrundsfakta.

– Hej, jätteroligt att vara här, och som jag sa när du mejlade mig om en intervju; IHM har betytt oerhört mycket för mig, en av de stora vändpunkterna i mitt liv, men vi återkommer till det. Ja, jag är 56 år, född och uppvuxen i Falun tillsammans med min bror Thomas , min pappa som var polis och min mamma som var rektor. Jag var en liten klen kille med dålig självkänsla, kände ofta att jag inte dög i de sammanhang jag ville vara.

– Hur menar du då?

– Jag hade väldigt lätt för mig i skolan, om man tittar på vad man mäts på ur skolans synvinkel, men som du vet så har inte höga betyg något att göra med huruvida man är populär bland klasskamraterna. Detta är en tid när man vill ha många kompisar och tjejer, och en liten klenis som var duktig i skolan hade inte mycket att hämta där. Mitt sätt att lösa detta på, hur dumt det än kan låta, var att sänka mina betyg och höja min status genom att slänga en näve sten på en av mina lärare i klassrummet, och planen fungerade.

Jag fortsatte med den här typen av självbedrägeri in i gymnasiet där jag började snatta, trimma mopeder och dricka alkohol, bara för att vara tuff och ”duga” i andras ögon. 

– Det är även under den här tiden som du börjar med skateboard, kan inte varit speciellt vanligt i Falun?

– Det stämmer, men vi var några som tyckte det var kul och vi snodde ihop material för att bygga ramper. Här skulle jag gärna sett att vi fått materialet från kommunen istället och jag minns att jag skrev till regeringen för att få pengar till material. Jag var lite naiv inser jag idag för jag har fortfarande inte fått något svar. Synd, för det här var otroligt utvecklande för många av oss ungdomar, vi byggde och skejtade vilket höll oss borta från annan skit. Apropå naiv så hoppade jag av ekonomisk linje på gymnasiet för jag hade en dröm om att vara den första människan som kunde skapa guld och då tänkte jag att det borde vara bättre att läsa kemi :-)

– Hur gick det då?

– Det blev inget guld och en dag sa min lärare till mig att det var omöjligt, så då började jag på ”Byggnad och konstruktion” istället med målet att bli arkitekt.

– Men det blev du inte.

– Nej, men det var mycket nyttig kunskap när man skulle bygga skateboard-ramper och också grunden till mitt första företag som gjorde skateboards. CP-brädan blev en framgång och bra start som företagare. Det fanns inte så mycket att få tag på i lilla Falun så jag och en kompis gjorde brädor själva som många köpte och då utökade vi med kläder också.

– Sedan ger du dig iväg till USA för att åka med de stora grabbarna?

– Ja, men först skulle jag göra lumpen, där jag ganska snart blev hemskickad med ett av de finaste betygen jag fått: "Holknekt, du är en usel soldat men en utmärkt kamrat."
Det känns fint än idag, jag ville aldrig vara soldat men att vara en bra kamrat är något jag värderar högt, även om jag inte alltid lyckats. 

Plötsligt hade jag då oplanerad tid och bestämde mig för att åka över till Los Angeles för att mäta mina krafter med de bästa på skateboard.

– Nu var jag själv ingen vass skejtare men att åka som till exempel Tony Alva var ju helt ouppnåeligt.

– Så kändes det när jag åkte över, men efter ett tag så insåg jag att jag var bättre eller lika bra som många av dem. Jag blev proffs och skejtade på heltid, jag fick chansen att reboota mig själv. Att starta om utan att ha med sig bilden av den lille klene killen utan självförtroende, det var värdefullt för mig. 

– Hur länge blev du kvar som proffs?

– Jag var kvar i fyra år, det var otroligt spännande och jag vann flera stora internationella tävlingar. Men trots framgångarna tjänade man inte speciellt mycket, så jag startade också ”Transworld Skateboarding”; en av världens största skateboardtidningar under den här tiden. Idag ägs den av Bonniers och jag tror att den som mest sålde 700.000 exemplar i månaden över hela världen. Det var på många sätt en spännande och viktig del av mitt liv, men det fanns en baksida också. Jag fortsatte att festa och konsumerade mycket alkohol vilket också ledde till att jag prövade massor av andra droger, alla som man kunde ta utan att sticka hål i huden.

– Är det här du förstår att du är en missbrukare?

– Delvis var det så. Mitt missbruk av narkotika varar egentligen bara 3-4 månader när jag inser att om jag fortsätter så här så kommer jag att dö, på ett eller annat sätt; för att finansiera mitt missbruk börjar jag sälja, och som den entreprenör jag är så vill jag utöka den affären vilket leder till att jag en dag sitter med en pistol riktad mot mitt huvud. Men också för att jag kände att jag inte hade kontroll på mitt accelererande användande av diverse droger. Samtidigt så ser jag mig nog inte som en missbrukare.

– Hur kommer du ur det här?

– Jag ringer min bror Thomas i Sverige och ber att han hämtar mig, och det gör han tack och lov. 

– Ok, du är hemma i Sverige igen, vad hade du för tankar då?

– Någonstans är det en ny Per som kommit hem igen, både på gott och ont. Jag har gjort saker som jag bara drömt om innan och är mycket mer säker på mig själv. Men naturligtvis är jag också svagare i och med mitt missbruksbeteende. En dag säger min mamma till mig att jag måste ta tag i mig själv och använda all min energi till något nyttigt. Hon anmäler mig till IHM Business School, som jag då aldrig hört talas om innan. Finansiera utbildningen får jag dock göra själv, för man ska göra rätt för sig. Så under de två åren som jag läser till Marknadsekonom DIHM, jobbar jag svart som flyttgubbe.

– Jag har förstått att du uppskattar den här utbildningen mycket. Du är en av dem (bredvid Inge Thulin, VD för 3M och supermodellen Emma Wiklund) som pratar mest om utbildningstiden på IHM i pressen, vilket vi naturligtvis är mycket glada och stolta över, men vad var det som var så bra?

– Oj, jättesvår fråga, men det här var en av mina absolut största turning points i livet. Det var här jag fick all min affärsförståelse, här fick jag grunden till allt det som kreatörer ofta inte har, förståelse för vad alla siffror gör för din business. Som en lärare uttryckte det när vi tog vår examen: "När ni lämnar våra lokaler så kanske ni inte kommer ihåg all fakta men grundtänket har ni med er i ryggmärgen." 
Och så är det.

Det har varit en grund som gjort att jag vågat ge mig in i alla olika affärsprojekt genom åren. Ett väldigt tydligt exempel är när jag kommer gående i Kungsträdgården och det står en amerikansk kille där och försöker sig på ett trick med skateboarden; detta är 1987 och skateboard är inte alls inne. Han misslyckas hela tiden. så jag går fram och frågar om jag ska visa honom. Det vill han, och efter ett tag så sätter han tricket. Han blir naturligtvis glad och frågar vem jag är, efter att ha snackat en stund så säger han att alla trender går i sjuårs-cykler och att han och jag borde få fart på skateboardkulturen igen.  Jag svarar ja, utan att veta hans namn, för nu har jag med mig min grundtrygghet från IHM hur man sköter affären i ett företag. Så han, min bror Thomas och jag startar Street Style med ett banklån på 300.000, efter ett år så omsatte vi 20 miljoner. Det här skulle inte ha hänt utan att jag haft IHM i ryggen. Något år senare startar jag också klädmärket SWEA, som även det blir en framgång.

– Så livet leker?

– På ytan är det så. Pengarna rullar in och jag börjar festa allt mer och någonstans där på vägen, med min missbrukarproblematik, så övergår ett bruk till att bli ett missbruk. Efter 13 år, år 2000, så kraschar allt; jag är så djupt nere i mitt missbruk att jag svikit alla i min omgivning. Min dåvarande fru, min dotter Julias mamma slänger ut mig. Jag har använt företagets pengar till mitt missbruk, företaget går i putten och jag tappar min kontakt med Thomas. Jag förlorade allt och drog med mig nära och kära i fallet. Samtidigt som jag då är fruktansvärt arg och besviken på min fru, så inser jag idag att hon räddade mitt liv. Jag skulle aldrig inse att jag själv var problemet om jag inte fallit ner till botten.

– Och vad var botten?

– Jag sov i en park och sålde Situation Stockholm på falsk legitimation för att få in några kronor. Jag kontaktade ingen och bad om hjälp för jag vågade inte. Det enda som höll mig uppe var hoppet om att jag en dag skulle kunna återfå förtroendet att träffa min dotter Julia igen.

Det här skulle ha fortsatt om jag inte en dag mer eller mindre klappade ihop totalt och hamnade på Mariakliniken. Där var det en kvinna som hjälpte mig att återfå någon form av hopp; att orka starta en behandling mot ett nyktert liv eller helt enkelt att överleva. Efter ett tag som nykter så förstod jag, på riktigt, att jag aldrig mer skulle kunna dricka någon alkohol. Även om jag några gånger senare under livet intalat mig att jag nog skulle klara ett glas, har det alltid slutat med katastrof.

– Och efter ett halvårs behandling så söker du till första säsongen av, det som då kallades ett socialt experiment, Big Brother. Hur tänkte du då?

– Ja, det är många som ställt den frågan. Men någonstans under behandlingen hade jag återfått min styrka och nu bestämt mig för att leva nyktert. Så varför inte utmana mig själv ordentligt så att jag fick bevisa att jag skulle klara det? Dessutom hade jag ingenstans att bo och inga pengar till mat så ur den aspekten var det perfekt. Men den stora drivkraften var att jag skulle få en mikrofon i min hand, jag skulle kunna bygga upp mig själv igen som människa och varumärke. Jag skulle ta revansch på mig själv, jag skulle lyckas igen och då behövde jag också hitta nya kontakter.

– Och planen verkade fungera?

– Det tycker jag, jag åkte ut som den näst sista i Big Brother. Klart att det skulle varit skönt med vinsten, men målet att nå nya kontakter och människor som trodde på mig nådde jag. Under efterfesten på Café Opera, där jag var nykter, tog Viktoria Tolstoy (då en av programledarna i Big Brother) med mig till en limousin. Vi gifte oss senare, och jag började jobba som copywriter på Ogilvy. Detta skulle aldrig hänt om jag suttit kvar på parkbänken.

– Och sedan blev det Odd Molly?   

– Det stämmer, 2002 startade jag och Karin Jimfelt-Ghatan Odd Molly. Vi startade med mycket knappa resurser och satt ofta på kaféer och jobbade för vi hade inte råd med någon lokal från början. Idag är jag väldigt stolt över resan som vi gjorde med Odd Molly, där vi i princip dubblade försäljningen för varje säsong och som mest omsatte 364 miljoner. Jag är inte bara stolt över vår ekonomiska framgång utan även över hur vi byggde upp varumärket och varför; ett varumärke som signalerar välvilja och kärlek till kvinnan som den hon är skapt. Jag ser det som en hyllning till kvinnorna i mitt liv, min dotter, min mor och mina tidigare fruar, de har alla varit väldigt viktiga för mig.

– Och varför blev det namnet Odd Molly?

– Det finns flera bottnar i den historien men du kan få en variant, när jag var skateboardproffs så fanns det många tjejer som hängde runt oss i proffscirkusen. De flesta försökte förställa sig för att bli populära men en tjej stack ut, Molly, hon gick sin egen väg och var lite udda och det var henne många av oss blev lite kära i, Odd Molly.

– Det var en fin story! Men 2013 så lämnade du Odd Molly, för att göra vad då?

– Först och främst för att få tid till att reflektera över vad jag ville syssla med och också för att sortera ut sådant som det inte fanns plats för i mitt liv. Jag ville helt enkelt ha tid för det som betydde mest i livet. Jag var med och startade ”Non Sense” med Karin och hennes dotter men det har jag hoppat av och sysslar nu mest med föreläsningar. Sedan en kort tid tillbaka är jag även Marketing Director och Partner i armaturföretaget Rubn, ett fantastiskt litet företag i Vittsjö som säljer handgjorda lampor till exklusiva hotell och butiker runt om i världen, riktigt kul!

– Du har uppenbarligen gett dig in i många olika projekt och olika roller (jag har inte redogjort för alla här) genom åren, vad är det som driver dig och vad är det som gjort att du lyckats?

– Varför i helvete håller jag på? Är en fråga jag ställt mig många gånger och kommit fram till att det inte är pengarna i alla fall. Jag tycker det är roligt och jag drivs av min tävlingsinstinkt, kanske är det den lilla klena killen som vill ha revansch? 

Jag har en bra grund, från IHM, hur företagen ska drivas för att fungera, och det gäller nog de flesta branscher. Sedan har jag utgått från min okunskap i övrigt, jag vet inte hur man gör, därför funkar det. Om man vet hur alla andra gjort så blir man bara en blek kopia.

Jag kan inte rita men målade ett bord som såldes på Bukowskis för 35.000 kr. Jag är ingen musiker men har skrivit flera texter till Viktoria. Jag är flygrädd så då bestämde jag mig för att ta flygcertifikat. Jag hade dålig självkänsla och var tvungen att utmana mig själv för att överleva. Jag har inte alla svar, men jag har mer svar idag än jag hade tidigare.

Det är jobbigt att vara obstinat, men det är nyttigt. Jag tycker att alla styrelsemöten och andra möten borde börja med ”Övriga frågor”, det är där det händer, det har jag lärt mig genom åren. Allt annat är formalia och det hoppar jag gärna över.

–  Och vad har du för andra projekt i framtiden förutom Rubn?

– Mitt ständiga projekt, att vara nykter och visa för min dotter att jag finns. Dessutom ska jag gifta mig hösten 2017 med en underbar kvinna. Det dyker säkert upp andra saker på vägen men det känns bara väldigt spännande och roligt.

– Då tackar jag dig och önskar stort lycka till!

– Tack själv!

När Per har gått så funderar jag lite på ett sidospår som vi pratade om, punken. Per säger att punken betydde mycket för honom i ifrågasättandet av hur man ska göra saker och ting, att alltid pröva sina sanningar och se vad som finns bakom reglerna. Här kan jag känna igen mig själv, jag tror att det är sunt att ifrågasätta för att inte ramla in i redan upptrampade spår och inte låta rädslan för att misslyckas blir det som formar ens liv, det lärde jag mig av punken. Per har många misslyckanden bakom sig och många personliga katastrofer, men i den bild jag ser av honom så ryms det fler och större lyckanden (borde finnas som ord) och jag tror att det är det vi kommer att komma ihåg i framtiden. Jag hoppas ni har haft nöje av denna resa och även om den blev lång så innehåller den bara en bråkdel av allt vi pratade om.

Aludd

 

Examen Marknadsekonom DIHM är en investering i en erkänd examen, som sätter dig på kartan och öppnar dörrar i företagsvärlden. Driver du eget företag, får du den allra bästa plattformen för att utveckla affärerna vidare och ta dig an nya utmaningar. Vill du avancera, förbereder vi dig på alla tänkbara sätt för nya, kvalificerade uppgifter.

18 januari 2017
Anmäl dig direkt eller ring våra rådgivare på tel. 0200-24 00 24
Nyheter & inbjudningar till föreläsningar m.m.
David Ståhlberg är djupt imponerad. Varför?
Johanna vågade satsa på sin dröm
Löpande utbildning – en investering för framtiden
Till toppen av sidan Till topp