Five O'Clock Follies

Xin chào lần nữa, igår såg jag den helt fantastiska dokumentären ”Last Days in Vietnam” av Rory Kennedy. En skrämmande men också på många sätt fin bild av vad som hände de sista dagarna innan Saigon föll 1975.

Skrämmande, för att det som vanligt i krig, dog en hel del människor, omkring 2 miljoner, och lidande för långt många fler. Fint för att många av de amerikanska soldaterna och ambassadpersonalen trotsade Vita Husets order om att inte evakuera några vietnameser och tog med sig över 130 tusen människor som varit i amerikansk tjänst.

Men det är egentligen inte dokumentären jag tänkte skriva om, utan tankar som dök upp i samband med att jag tittade.

2009 var jag i Saigon eller Ho Chi Minh City som det numera heter, en fantastisk stad med över 5 miljoner mopeder som man fick kryssa emellan. En fantastiskt spännande stad just p g a att man sett och hört så mycket om denna stad under sin uppväxt, en fantastisk stad för att människorna var helt underbara.

Här satt vi på Hotel Rex takterass och tog oss några glas samtidigt som man såg bilderna framför sig när Barry Zorthian, amerikansk presschef, höll informationsmöten kl 17.00 varje dag på just denna takterass för världens samlade journalistkår om läget i pågående krig. Eller spred sin propaganda som många journalister nog skulle kalla det med tanke på att de döpte tillställningen till ”Five O'Clock Follies” och mer koncentrerade sig på inmundigande av alkohol.

Vi åkte också runt i Mekongdeltat och kände oss som filmstjärnorna i ”Apocalypse now”, vi hoppade dock över ”Dödens fält”, vilket igår kändes väldigt skönt. För det är en väldigt konstig form av turism, och jag känner idag en viss avsmak över att jag deltog i detta. Förstå mig rätt, jag är inte främmande över att ta del av historien som vi gjorde på Saigons krigsmuseum, men det här andra, när man gör delar av människors lidande till någon form av ”Sommarland”, känns inte bra dagen efter dokumentären.

En annan tanke som slog mig igår var att om kriget nu slutade i augusti 1975, varför förekom det vietnamesiska båtflyktingar in på 80-talet? Efter att ha googlat på ämnet så upptäckte jag att båtflyktingströmmen pågick mellan 1975-1995 och över 800.000 människor flydde från sitt hemland p g a förtryck från den kommunistiska regimen.

5.000 av dessa flyktingar hamnade i Sverige och 30 av dem hamnade i gymnastiken i min klass på gymnasiet. Jo, det är sant! 1982-83 tog någon eller några lärare på min skola initiativet till att 30 vietnamesiska ungdomar som hamnat i Göteborg skulle få kontakt med svenskar i ungefär samma ålder genom att ha gymnastik en gång i veckan tillsammans.

Helt fantastiskt tänkt! En tanke som skulle behövt mer stöd och engagemang, och det var väldigt kul.  Men det räcker inte att spela basket tillsammans en timma i veckan för att lära känna varandra.

Tänk om de som ledde projektet trotsat skolplanen (som de amerikanska soldaterna) och flyttat in vietnameserna i vårt klassrum någon dag i veckan, tänk om vi skulle blivit faddrar till var sin elev och lära om mat och traditioner av varandra. Då skulle jag idag ha vetat hur det gick för dem, kanske skulle jag haft någon av dem som min vän och gått hem och hälsat på ikväll och delat en Pho-soppa?

De tänkte rätt men de gick inte hela vägen, synd. Men kanske finns det någon eller några lärare som tar upp stafettpinnen och går några steg längre i dagens situation med ensamkommande flyktingbarn.

Hy vọng nó cũng đã đi cho bạn, và xin vui lòng cho chúng tôi biết!

Aludd

26 maj 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp