En vit medelålders man tycker, blockpolitiken måste dö!

Lägg till välavlönad och hyfsat välutbildad också så är jag precis den som enligt många ska hålla tyst. Men icke, jag tänker ha åsikter tills jag dör.

I lördags så skrev Henrik Wallgren i GP ”Vi måste röra om i grytan ibland, annars bränner det i botten och blir brunt”, det är nog bland det mest tänkvärda jag läst och det gav mig inspiration att försöka formulera en tanke jag haft länge. Så…

…blockpolitiken måste dö! Vem gagnar den? Vad skapar den förutom att våra politiker får en klarare definierad fiende som de kan kasta skit på? Är inte hela tanken väldigt föråldrad, vinnare och förlorare, är det en bra tanke för framtiden?

Mina tankar kan säkert uppfattas som väldigt naiva, men jag ska försöka exemplifiera hur jag tänker med något ur min verklighet. För många år sedan jobbade jag på färjetrafiken till Tyskland och var aktiv i fartygsklubben, båtens egen fackförening, i styrelsen var vi allt från trotskister till moderater, fanns även inslag av åsikter som idag tillskrivs rasistiska partier. Vi hade med andra ord hela den då politiska paletten av privata åsikter, men vi hade egentligen bara en fråga som vi jobbade med, hur får vi en bättre arbetsmiljö ombord.

Det här gjorde vi bra, så bra att vi på våra medlemsmöten hade ett snitt på 96% närvaro bland våra medlemmar som tillhörde Sjöfolksförbundet. Det fanns då inte någon fartygsklubb eller fackförening i land som kunde stoltsera med den typen av siffror, inte ens i närheten.

Hur gjorde vi då? Jo, trots vår uppenbara ideologiska olikhet, eller snarare tack vare den så skapade vi ett klimat ombord som gjorde att folk kände förtroende för oss och därför också diskuterade olika saker med oss, det var ofta där vi hittade lösningar som vi sedan kunde förankra hos övriga medlemmar. Vi blev en maktfaktor inom svensk sjöfart, till gagn för oss själva och företaget skulle jag vilja påstå, i förlängningen också för andra inom färjetrafiken.

En så stor maktfaktor att det var till oss de från förbundets topp vände sig till när oron spred sig om S.I.S. (Svenskt Internationellt Sjöfartsregister) svenska båtar skulle flaggas ut med låglönebesättning, det blev inget S.I.S. den gången. De vände sig även till oss när Black Prince, ett kryssningsfartyg med låglönebesättning, ville starta reguljärtrafik till Göteborg, Black Prince vände vid kajen och kom inte tillbaka.

Varför slår du dig för bröstet kring de här frågorna då kanske du undrar? Jag gör inte det, jag var en liten del av detta och absolut inte motorn till att det fungerade, men jag är idag stolt över vad vi alla tillsammans åstadkom, det var mycket annat också än det jag nämnt, och jag är idag helt övertygad om att vi lyckades med detta tack vare vår breda politiska palett och det förtroende det ingav.

 ”Familjen AB”
Jag skulle vilja ta ett annat exempel också som jag kallar ”Familjen AB”, ett bra sätt för mig att förstå olika människor i mitt tidigare jobb som kreatör. Förenklat gick det till så att jag spelade upp scener i mitt huvud där jag spelade de olika roller som finns i en familj och dess omgivning, för att försöka förstå vad konsekvenserna av ett visst handlande blev. 

Exempel: 2 vuxna och 2 barn sitter och pratar om nästa semester, mamma och pappa tjänar pengar och förväntas betala hela kalaset. Om vi då sätter oss i pappans huvud för en stund så kan vi se många tänkbara sätt för honom att förhålla sig till situationen.

Han kan hävda att han betalar mest och därför ska bestämma allt. Tror inte frun eller barnen skulle tycka det var så roligt, men ändå fullt logiskt. Konsekvensen skulle kunna bli att han får en semester med tre sura deltagare eller kanske fick åka själv.

Han kan också hävda att han och mamman betalar och därför ska få bestämma, med ungefär samma utfall.

Han och mamman skulle kunna lägga fram tre förslag som de hade råd med och de alla pratade om för att komma fram till den lösning som kändes bäst för hela familjen.

De här tankarna kan som ni förstår hålla på i all evighet men min point i det här fallet är att vi i familjesammanhang ofta kan resonera oss fram till vad som skulle vara den lösning som blev bäst för familjen totalt, så föräldrarna får sitt, barnen sitt, tjejerna sitt, killarna sitt osv. eller så jämkar vi ihop så att den/de som blev lite förfördelade förra gången får lite extra nästa gång. Men utanför familjen så försvinner ofta den förmågan totalt, konstigt, då ska vi bara skapa vinnare och förlorare.

Så vad tycker jag egentligen?
Jo, som jag skrev tidigare, blockpolitiken måste dö. Vi måste skapa en politisk plattform där alla känner större och bredare förtroende för de valda och där vi känner att vi alla på lång sikt jobbar för att få det bättre. Går det?

Kanske, jag pratade med Leif Pagrotsky om mina tankar för många år sedan, visserligen på en fest med lite intagande av goda drycker, men han tittade på mig med stora förvånade ögon och såg inte att min tanke skulle göra någon skillnad, men…

…Sveriges Riksdag består av 349 representanter som vi valt, eller val av den procentuella fördelningen av olika partiers representanter (Australien har 226 representanter med över 22 milj. invånare, här finns pengar att spara, men det får vi ta en annan gång). Dessa 349 representanter jagar hela tiden majoritet för något beslut som ska tas, detta sker oftast i korridorerna även om de vill få oss att tro något annat.

Om jag sammanfattar min vänkrets så kan jag säga att den rent politiskt är väldigt spretig och polariserad, från övertygade kommunister till de blåaste blå, och i en vanlig partipolitisk diskussion så skulle de göra allt för att stå som vinnare (51%) men när det kommer till det verkliga livet så kan de diskutera fram lösningar varje dag, som för ögonblicket iaf. står för någon form av framåtskridande.

Verkligheten?
Varför har vi inte ett politiskt system som bygger på den verkligheten? Där vi väljare kan välja representanter vi gillar för att de har bra åsikter i sina huvudfrågor, jag vill inte välja parti. Det finns inget parti som kan representera mina åsikter, däremot så finns det många politiker, från olika partier, som jag kan säga representerar mig i de frågor som jag värderar högst.

Förr gjorde man valet enkelt, var man företagare så röstade man på något företagsvänligt parti, var man bonde så röstade man på bondepartiet och var man arbetare så röstade man på ett arbetarparti. Idag är vi mer insatta och borde kunna vara med och ta ett större övergripande ansvar skulle jag vilja säga, vi kan vilja ha ett väldigt företagsvänligt klimat men inte på bekostnad av välfärden, vi kan vilja ha ökat fokus på jämställdhetsfrågor men vill ha en helt annan invandringspolitik än det partiet företräder. Vi vill helt enkelt, utifrån mitt resonemang, hitta vårt dreamteam för att driva viktiga frågor framåt för ett bättre Sverige.

Vi har idag 11 departement i Sverige, tänk om vi fick välja t.ex. 2 politiker var till varje departement och 2 till någon form av styrgrupp (statsministergrupp). De, låt säga 20 personer som fått mest av våra röster per departement (exakta siffror kan vi diskutera sedan), skulle sedan genom samarbete driva Sverige framåt, ett Sverige där vi alla kan känna oss delaktiga, inte utanför i fyra år och sedan innanför i fyra år. Gruppen får sedan förankra och diskutera sina beslut i vår gemensamma riksdag (med mindre än 349 representanter), befolkad av de personer vi har visat förtroende för, eller procentuellt fördelat utifrån våra val. Det är 2014 nu och framtiden är här, vi samarbetar oss fram till en lösning som i långa loppet gynnar oss alla. Ja, det kanske inte blir så många som är 100% nöjda, men är det så idag? Men om vi är många fler som är 80% nöjda så tror jag att vi har kommit en bra bit på väg. 

En himla massa val blir det. 
Ja, men om du bara är intresserad av att välja en styrgrupp och de som du vill ska representera tex. miljödepartementet så finns det andra som är mer intresserade av andra frågor. Idag bedriver blocken genom sina politiska strateger i stort sett en två tredjedelspolitik, alldeles för lite utifrån en ideologisk perspektiv, snarare utifrån att de skall få majoritet och vinna. Vad menar jag med två tredjedelspolitik? Jo, grovt förenklat, man delar upp oss väljare i tre grupper, underklass, medelklass och överklass, exakt var man drar gränsen för respektive grupp laborerar man med, men i stort kan man säga att vänsterblocket inriktar sin politik mot de två tredjedelarna underklass och medelklass, högerblocket fokuserar då på medelklass och överklass. Detta är ett väldigt gammaldags sätt att se på världen som skapar utanförskap istället för en gemensam strävan för en bättre värld.

Skulle de politiska partierna försvinna? Nej, det kommer fortfarande att finnas partier som fostrar nya politiker utifrån deras tankar. Men vi skulle också kunna få in duktigt folk från våra tankesmedjor eller företag, för det vimlar av duktigt folk som aldrig skulle orka bli politiska broilers utan bygger sina tankar utifrån verkligheten, där de varje dag möter människor med olika tankar från alla politiska läger istället för i likriktade partimöten. Och om vi är tillräckligt många som vill ge vårt förtroende till den helt vanliga läraren Kalle Karlsson som har en väldigt sund syn på framtidens skola så blir han en av de som ska jobba med den frågan, för idag kan vi som enskilda individer nå ut stort och kostnadseffektivt genom alla digitala kanaler 

Det är enligt media ett supervalår i år, jag kommer att rösta i alla val, med superångest, jag säger det igen, det finns inga enskilda partier som representerar det som jag vill med framtiden, däremot finns det personer som jag gillar och har förtroende för i nästan alla partier. Som Henrik Wallgren skrev ”Vi måste röra om i grytan ibland, annars bränner det i botten och blir brunt”. Detta är mina möjligtvis naiva tankar om hur man kan röra runt, ordentligt, och jag tror att det behövs! Tyck och tänk gärna!

Aludd

 

 

16 juni 2014
Till toppen av sidan Till topp