En julsaga om livet, döden, livet.

En gång för länge, länge sedan… 

Nej, det blir ingen julsaga, jag vill istället återge en liten reflektion över liv och död. 

Vi behandlar och pratar gärna om döden som något onaturligt, och det är klart att det kan kännas helt åt helvete när unga människor dör av våld, sjukdomar eller i trafiken. Men när våra nära och kära dör av ålder är det ju inget annat än naturligt.

Därmed inte sagt att det inte är sorgligt, för det är det, men det kan också vara fin sorg, en stunds reflektion och eftertanke, som snarare befäster den kärlek och vänskap man haft. Att jag har börjat fundera på döden är inte kopplat till att jag själv med bestämda steg är på väg dit, utan snarare att min generations föräldrar börjar trilla av pinn.

Ibland är det sorgligt för att man haft en bra relation med någon av dessa människor, ibland är det sorgligt för att man ser sorgen hos sina vänner, men nästan alltid är det fint, för man knyter sina band lite hårdare med dem man älskar.

En fin historia, som jag gärna återkommer till i mina tankar, är när en nära kompis pappa dog för några år sedan, han dog plötsligt så hela familjen var naturligtvis i chock. Alla var samlade och det gräts en hel del och talades om att han var borta. Då stampar ett av hans femåriga barnbarn med foten i golvet och ropar till alla i familjen; – Sluta! Sluta säg att morfar är borta. Sluta säg att morfars är borta för han finns ju här inne, säger hon och lägger sin lilla hand över hjärtat.

Och så är det naturligtvis, vi bär alla med oss dem som betytt något i våra hjärtan. Nu närmar vi oss julen, en tid som i många stycken förstärker saknaden av dem som inte längre finns, en tid när familjer träffas. Och en tanke som slog mig härom dagen, när jag pratade med en av mina gudsöner, är att döden i sådana stunder alltid är närvarande, för det finns ju alltid en generation som mist någon av sina föräldrar.

Min läkare sa en gång att om livet var en sjukdom skulle den klassas som livsfarlig, för den leder alltid till döden. Som vanligt hade han rätt, doktorer är så kloka. Men med död så föds också liv, så är det i naturen och kanske också hos oss människor.

Som sagt, det blev ingen julsaga i år, men jag kan avsluta denna lilla reflektion om liv och död med en uppiggande limerick jag skrev en gång:

En tävlingsinriktad man från Öfre Nöden,
hade för livet helt tappat glöden.
Men så tändes ett hopp,
för i livets lopp,
måste målet ändå va döden. 

Ha en riktigt God Jul och Gott Nytt med era nära och kära, vänner och bekanta, kända och okända så ses vi någon dag.

Aludd

PS: För att nå slutmålet så måste man ha en hel del delmål, delmål som man inte får slarva med.

PSS: Förra årets julsaga kan du läsa här.

16 december 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp