Duktig flicka!

Förra veckan var jag i Stockholm och jobbade för IHM, och redan i höstas hade jag kommit i kontakt med en tjej med en mycket spännande historia. Det känns konstigt att skriva historia för Theodora Nordqvist är bara 27 år men har redan en historiebok mer välfylld än de flesta av oss. Jag tar tunnelbanan mot Söder och vårt avtalade möte.

På vägen dit sitter jag och funderar på vad jag vet och vem jag ska träffa. Vi har bara haft kontakt via mail, och så har jag läst en artikel om henne. Hon växte upp i en familj med missbruk och våld, jag har också förstått att hon drabbats av mobbning och att hon själv betraktat sig som delvis stökig och revolterande under en period. Det är klart att bakgrunden måste ha påverkat henne, och det vore inte osannolikt om jag var på väg till ett möte med en mänsklig spillra. Men så är det inte. Jag är på väg till ett möte med en kraft, en urkraft!

Theodora möter mig på sitt kontor, beläget i samma lokaler som ett svenskt välkänt skivbolag, vi går ner en trappa och sätter oss lite ostört. Med risk för att betraktas som gubbig måste jag säga att mitt första intryck av henne är; glad, söt och ljuv. Jag säger det för att ni ska känna samma kontrast som jag när vi börjar prata om missbruk. Thea berättar om sina första levnadsår med en mamma som var alkoholist, inte en sliten alkis som du såg ute på gatorna, men hemma eller på fest så kunde hon aldrig sluta dricka. Men mitt i dimman kunde hon ändå sköta sitt liv så att omgivningen inte reagerade, eller inte reagerade tillräckligt. Hon berättar också om sin pappa från Västindien som har en helt annan missbruksproblematik, kontakten var dålig och idag obefintlig, Trots att hon berättar detta som en självklarhet och med inneboende styrka, så måste jag fråga hur hon klarade sig.

Jag blev vuxen vid 7-årsåldern, säger hon. Jag fick min styrka genom deras svagheter, och jag insåg tidigt att jag måste forma mitt liv själv. Det är därifrån jag har fått mitt kontrollbehov säger hon och ler. Jag var ensam, och jag visste att om något skulle hända fick jag göra det själv. Jag var en duktig flicka som alltid ville vara bäst, och jag blev det också. Jag fick aldrig vara ledsen, och rent materiellt blev jag bortskämd. Jag levde i ett luftslott.

Mitt i allt detta känner jag hennes stora kärlek till sin mamma, samtidigt som hon inte godtar bortförklaringar konstaterar hon att mamman gjorde sitt allra bästa och att mamman trots allt varit en stor förebild, både som mor och människa. Vid 12-årsåldern dör mormodern som har funnits i bakgrunden som ett stort stöd. Detta medför också att mamman tar tag i sitt liv och blir nykter.

Då vänder det nu säger jag lite frågande?

På ett sätt, ja, säger Thea. (Hon har nu brutit helt med sin pappa och med en mamma som börjar komma på fötter revolterar hon själv.) Hela jag skrek; SE MIG! Jag fortsatte att vara duktig flicka i skolan, men utanför och hemma så blev jag under en period väldigt stökig. Jag gjorde min prao i köket på Kafé 44, ett underbart ställe med en massa punkare och anarkister. När jag var klar med min prao sökte jag jobb där, men Tompa sa att jag var alldeles för ung för att jobba. Jag svarade att jag i så fall kommer att hänga där, och det gjorde jag.

Något år senare fick jag känna av baksidan av att vara duktig flicka i skolan. Några tjejer retade sig på mig och jag blev rejält mobbad. Jag orkade inte stå emot och bytte skola, vilket blev ganska bra. Jag fick nya influenser, och när det var dags för gymnasiet så sökte jag mig till Viktor Rydbergs gymnasium. Mitt intresse för teater hade jag inte bejakat sedan jag var programledare för ”Juniorchansen” tillsammans med Joakim Geigert och Claes Malmberg i 7-årsåldern. Men nu på teaterskolan med en massa esteter från hela Stockholm stormtrivdes jag! Vi var som en stor familj. Jag har gått i en massa terapi genom åren, och det här var en terapi för min teatersjäl, jag gillade inte att vara på scenen utan mer åt regi-hållet. Som examensarbete ringde jag upp Lars Norén och frågade om jag fick sätta upp "Trio till tidens ände”, en komplicerad pjäs som jag kortade ner till tre timmar. Hon ler varmt vid minnet av sin regidebut.

Under gymnasiet har hon börjat jobba extra på Kafé 44, bestämmer sig för att flytta hemifrån och 17 år gammal köper hon sin första lägenhet med hjälp av sparade pengar och ett lån som hennes mamma skriver på. Kom ihåg att det var ett lån, säger Thea lite skarpt till mig. Här kan jag skymta både Theas kontrollbehov och självständighet. Jag lovar att inte glömma det, säger jag. Hon betalade tillbaka hela summan plus ränta bara sex år senare.

Att ha egen lägenhet redan vid 17-årsåldern när man går i gymnasiet innebär väl ganska mycket festande?

Klart det var fest någon gång, men jag var fortfarande väldigt målmedveten med skolan och jag behövde jobba mycket extra för att få allt att gå runt, säger Thea. Efter råddande med banden och jobb i köket på Kafé 44 hade jag nu börjat jobba på Gulan, en skateboard-shop på Söder, och jag sökte olika extrajobb hela tiden. Även om jag tyckte att allt med musik var roligt så såg jag det fortfarande som en hobby. Strax innan studenten ringde jag upp MIKAs modellagentur i Stockholm och skrev även i ett långt mejl att agenturyrket var något jag var väldigt intresserad av. Jag fick chansen men vi klickade inte så bra och efter ett tag fick jag sparken. Men jag tyckte om den världen, 20 år gammal startade jag en egen agentur med några vänner,  ”Kid Of Tomorrow”, med annorlunda modeller, illustratörer, fotografer och stylister. Det gick jättebra och vi jobbade med flera reklambyråer som älskade vårt urval av modeller och kreatörer. Det snurrade på allt fortare, och ca två år efter starten brakade jag rätt in i väggen. Jag gick omedvetet in i någon form av automatläge, stängde av allt, bara låg i sängen, fast jag inte riktigt förstod det. Efter en vecka kom mamma hem och frågade vad som stod på. Jag svarade att jag jobbade för fullt. Men du har inte varit på jobbet på en vecka och telefonen är avstängd, sa mamma. Då fattade jag, jag hade varit duktig flicka alldeles för länge, jag blev sjukskriven i sex månader och min mamma fick vara mamma igen.

Under dessa sex månader började jag ompröva delar av mig själv, och med hjälp av terapi började jag sakta bygga upp mig själv. Jag behövde inte vara duktig flicka inför min omgivning längre, jag behövde göra mitt yrkesval utifrån mig själv. Klart jag ville vara duktig på det jag skulle göra, men på mina premisser och utifrån vad jag tyckte var kul. Jag funderade på vad min bakgrund gett mig för styrkor och tänkte att PR-branschen kanske vore något att pröva på. Jag tog en kurs inom PR och Kommunikation och insåg att det var precis rätt. Jag fick jobb på en PR-byrå och ett av mina bästa jobb blev ett PR-event för klädföretaget Fred Perry. Vi hade Gary Mounfield, basisten från Stone Roses och Primal Scream med på eventet - det blev grymt bra! Även en efterfest med The Specials blev enormt lyckad; de brukade alltid gå efter en halvtimma men nu var de kvar till halv tre på morgonen. Dom på Fred Perry älskade det jag gjorde, och jag började så sakta förstå att jag gillade musikbranschen, säger Thea och skrattar. Efter 2,5 år inom PR med mycket modejobb, och mot slutet mer och mer för musikbranschen, så kände jag att det var dags! Det var dags för musikbranschen.

Jag tog med mig mina tidigare erfarenheter och hela min historia och åkte upp till Oslo där ”Made” har sitt huvudkontor – det i mina ögon bästa managementbolaget inom musik. Jag föreslog att jag skulle starta upp deras kontor i Stockholm, och så blev det. Jag satte igång som ett renodlat management för några band, det var jätteroligt och efter ett tag utökade vi med en PR-del, den delen har Ami Mörén ansvar för. Visst jag är VD, men det är inte så viktigt, jag jobbar både strategiskt och operativt och vi är lika stora delar Made båda två. Jag vill vara nära mina band och jag märkte snabbt att mina tidigare erfarenheter i livet hjälpte mig nu. Colleagues, Caviare Days, Syket och Solen är några av banden och idag känner jag verkligen att jag bara vill jobba med musik, kreativ musik, och med människor som har samma vision, bli störst och bäst. Jag ska bli världens bästa manager, och jag ska göra det på mitt sätt!

Ett möte på en timma blev över två timmar, och jag avslutar med att ta några foton på Theodora, som förresten är ett namn hon själv valde när hon var 15 år. Hon berättar att hon gift sig för några veckor sedan och har fått bonusbarn. Hon har precis köpt hund och är så lycklig. Jag bara ler och beger mig mot tunnelbanan.

Jag funderar på vad jag precis hört och varför jag ska skriva om detta. Jag är uppfylld av den här människan, jag säger det igen, glad, söt och ljuv, med krafter som ett kärnkraftverk, en kvinna i karriären som ger hopp om framtiden. Jag vill inte att det ska behöva vara ett blogginlägg med genusperspektiv. Jag vill inte heller att det ska vara en snyfthistoria om barn till missbrukare. Jag vill att det blir ett blogginlägg som inspirerar, berör och skapar en tro på framtiden, allas framtid. Jag vill att ni ska känna samma kraft som jag kände när jag lämnade Thea. Och jag vill att hon blir världens lyckligaste och bästa manager!

Er man vid pianot

Aludd

PS: Hoppas att Zlatan läser detta blogginlägg också, så kanske han byter manager, om nu Thea vill jobba lite utanför musikbranschen!

19 mars 2015
Läs intervjun med Åsa Sånemyr, VD på klädföretaget Hope.
Använd Killinggängets teknik för kreativa möten.
Till toppen av sidan Till topp