Den mörka resan till Sverige.

Hej igen alla! För ett tag sedan intervjuade jag Manne Didehvar, Chef Kompetensforum & HR Strateg VVS Företagen, med anledning av att de, tillsammans med IHM, drar igång ett skräddarsytt och mycket omfattande ledarskapsprogram för VVS-branschen. När intervjun var klar så visade sig en helt annan historia, Mannes resa till Sverige.

Det börjar med att jag frågar var Manne kommer ifrån, han svarar Persien, Teheran. Jag har tidigare skrivit en berättelse som heter ”Den vise mannen ifrån Persien” berättar jag glatt. Manne ler och ber om att få länken, jag mailar den säger jag och frågar när han reste från Teheran. Jag ser att han funderar, hans ansikte får något mörkt över sig, han sätter sig tillrätta igen och säger:

– Jag och 3 andra grabbar deserterade under Iran/Irak-kriget 1985.

– Oj, det var inte min mening att rota i det här, säger jag lite generat. Men du får gärna berätta om du har tid.

– Ingen fara Håkan, jag är ju här nu säger han, innan en lång och i många stycken hemsk historia tar sin början.

Hela livet var kaos, vi hatade kriget, vi samlade ihop de pengar vi kunde få tag på och började en lång och tuff vandring över bergen mot Turkiet. Först till fots, sedan 2 på varje häst, ingen av oss hade någon vana av hästar, och efter ett tag var vi helt ledbrutna, vi kröp vissa sträckor och allt var ett rent helvete, men ingenting mot det vi lämnat. Ibland fanns det stigar, ibland bara klippblock och snår, vi hade mycket begränsat med mat och nätterna var kalla.

Den fysiska ansträngningen var tuff, men den psykiska ansträngningen av att hela tiden vara på sin vakt var värre. Vi lämnade inte bara krig och elände, vi lämnade släkt och vänner också, det är knappt att jag själv kan erinra mig den smärtan längre, en smärta som också innehöll ett hopp, ett hopp om ett bättre liv i Sverige.

– Så redan då hade ni bestämt er att ni skulle till Sverige?

– Ja, jag och min bäste vän Kamran ville till Sverige, men det är pengar, som alltid, som avgör vart man har råd att ta sig. Men varumärket Sverige är helt fantastiskt, även om vi inte alltid tänker på det här hemma. Jag ville leva tryggt i ett land med yttrandefrihet, jag ville utbilda mig och komma in i ett modernt och demokratiskt samhälle.
Vi tog oss in i Turkiet, sista biten med en gammal taxi som knappt höll ihop och som hade helt släckta lysen för att vi inte skulle bli upptäckta.

– Nu är du 19 år och snart i Sverige?

– Jag var fast besluten att ta mig dit, men det är mycket som återstår. Vi måste hitta en vägvisare vi kan lita på och vi måste få tag på falska pass, det tar ett tag och pengarna börjar ta slut. Men till slut är allt klart och vi beger oss till Ataturk Airport, får instruktioner av vägvisaren vilken polis som är mutad i pass- och säkerhetskontrollen. Vi kommer ombord på planet och det är en lång väntan innan vi äntligen är på väg. Men…

…planet mellanlandar i Frankfurt och där går drömmen i kras. Kvinnan som kollar våra pass inser genast att de är falska och tillkallar polis. Efter förhör så leds vi till ett nytt plan, till Amsterdam, där det blir byte till Istanbul.

När Manne berättar detta så ser jag i hans ögon hur besviken och ledsen han var vid det tillfället, själv sitter jag och ryser, av spänning, av frustration och en overklighetskänsla jag aldrig varit med om. Manne är något år yngre än mig och medan han sätter sitt liv på spel så är jag ute och tågluffar i Europa.

– När vi landade i Amsterdam så står polisen där och ska ta oss till Istanbul-planet, man är så otroligt liten i den stunden men vi ville inte ge upp, vid ett tillfälle när poliserna var lite ovaksamma så slänger jag väskan och skriker SPRING till Kamran, vi sätter fart men blir snart stoppade av polis och säkerhetspersonal. Vakterna bär oss sedan till planet som ska till Istanbul, och vi vet vad som väntar.

I Istanbul väntar polisen och vi förs till Bayrampaşa, fängelset som är mest känt från filmen ”Midnight Express”, så du förstår hur rädda vi var!

Jag sitter tyst och tänker att jag nog aldrig kommer att förstå hur rädda de var, och jag hoppas att jag aldrig ens kommer vara i närheten av den rädslan.

– Först hamnar man i slussen på fängelset, där är helt fruktansvärt, skitigt och hela tiden folk som skriker, jag har inte så många minnen från dagarna i slussen för man var tvungen att vara på helspänn hela tiden och dessutom är vi totalt utmattade från vårt försök att nå Sverige. Men jag minns lopporna och hur deras bett stack och kliade. Och filtarna som luktade så äckligt att det var svårt att ha dem på sig.

Jag kommer också ihåg när vakterna rullar in kantiner med mat första dagen, vi ställer oss i kön. När det blir vår tur så frågar vakterna efter våra skålar och träslevar, vi svarar att vi inte har fått några. Det måste man köpa säger vakterna och trycker oss åt sidan, bort från kön. Vi vet inte vad vi ska göra, för alla pengar och ägodelar har de plockat av oss innan vi kom in i slussen.

När vi står där så ser jag en stor man, väldigt grova drag och svarta ögon som stirrar på oss, jag säger till min kompis att bara titta ner i backen, men mannen går raka vägen genom folkmassan, mot oss, vi bara känner att nu kommer det gå åt helvete. Mannen ställer sig rakt framför oss och frågar: – Why don´t you eat? Vi förklarar att vi inte har några tallrikar eller pengar, mannen vänder sig om och går, efter en stund kommer han tillbaka med 1 skål och 2 små slevar: – Now, you eat!

Vi såg aldrig den mannen mer, men efter det tillfället så lärde jag mig att aldrig döma folk i förtid, jag är otroligt tacksam över hans gåva och jag har fortfarande kvar sleven jag fick, som en påminnelse över mannen som räddade mitt liv.

Till slut får vi lämna slussen och in i det ordinarie fängelset, ingen drömsemester precis, men efter slussen så känns det iaf. bättre, här finns det regler och en viss hierarki att förhålla sig till och efter 3 månader så släpps jag och Kamran ut, vi är helt utblottade och trötta, i ett land där vi inte känner en enda människa. Men vi har tur…

…vi får tag på en enkel lägenhet i de fattiga kvarteren och tack vare att jag har en teknisk utbildning får jag jobb på en verkstad där jag får svarva delar i gjutjärn från 07.00 till 19.00 sex dagar i veckan. Skyddsutrustningen var obefintlig och jag drog in en hel del gjutjärnsdamm i lungorna. Än idag kan doften av detta damm komma över mig som en påminnelse. Det var inte mycket betalt men jag hade siktet inställt på att få ihop pengar till min resa mot Sverige. Efter ett tag så säger ägaren till verkstaden att jag äter alldeles för enformigt och för lite. Oftast blev det bara fetaost och bröd till lunch. Frukost och middag drack jag the för att dämpa hungern. Jag förklarade för ägaren att pengarna måste räcka till hyran och inte har råd med mer. Han tittar mig djupt i ögonen och ger mig löneförhöjning.

Efter ca 1 år i fattigdom och förtvivlan tar jag till slut kontakt med mina föräldrar i Persien. De lånar pengar av släkt och vänner, mamma säljer alla sina smycken och de möter mig i Turkiet. Återigen är det dags att ge sig av på flykt. Jag och Kamran smugglas till Belgrad i dåvarande Jugoslavien, där ska vi få våra falska turkiska pass, passen försvinner dock någonstans på vägen och vi tvingas vänta i en lägenhet i 3 månader. Pressen är så stor och det florerar hela tiden en massa rykten så när passen äntligen kommer så bestämmer vi oss för att lämna Belgrad och hålla oss i rörelse tills vår vägvisare har ordnat flyget till Sverige.  

Vi åker till Zagreb, vidare till Split och massor av andra ställen. Till slut får vi meddelande från vår vägvisare att vi har flygbiljetter från Dubrovnik till Stockholm. Nervpressen är enormt hög under den här resan, man måste precis som i fängelset, vara på sin vakt hela tiden. Till slut är vi iaf. ombord på planet, och efter vi har startat frågar jag flygvärdinnan, för att försäkra mig, om planet går direkt till Stockholm, och det gör det. Jag ber henne meddela mig när vi lämnat Jugoslaviskt luftrum och beställer in ett glas vin för att fira.

– En fråga, du pratar väldigt glatt om de här människorna som du kallar vägvisare. Är det samma människor som vi läser om, eller hör om, i media under benämningen ”Människosmugglare”.

– Ja, och jag högaktar dessa människor. Det finns naturligtvis bra och dåliga vägvisare, med olika bra nätverk och syften, men utan dessa människor skulle jag aldrig kunnat ta mig till Sverige.

– Men de tjänar pengar på andras olycka och fördöms var dag i den svenska debatten.

– Ja, det finns de som utsätter människor för hemska risker, men det finns också väldigt bra vägvisare, och alla måste tjäna pengar för att överleva. Jag förstår att det kan ogillas, men de var min biljett till friheten.

– Så nu landar du i Stockholm?

– Ja, äntligen hör jag flygvärdinnans röst som meddelar att vi ska landa i Stockholm, Sverige. Jag tittar ut och ser absolut ingenting. Det är bara grått, inga hus, inga bilar, ingenting, det här är i slutet av augusti 1986 och det är så tjock dimma och sikten är noll, men som tur är så kan piloterna landa.

Vi går ner mot passkontrollen för att söka asyl men när vi kommer dit finns inte en människa, inga vakter, inga poliser, inte någon. Vi vänder tillbaka och sätter oss för att rådslå, vi ringer vår vägvisare och berättar vad som hänt. Han säger åt oss att gå dit igen men att vi måste se till att inte ha mer än 50 dollar på oss, för annars skickar de tillbaka oss.

Jag tittar i plånboken och på väg mot passpolisen så slänger jag 100 dollar i en soptunna. Det här med att man inte får ha mer än 50 dollar på fickan är rykten som jag senare förstår inte har någon koppling till verkligheten, men då är det försent. Vi har också utrustat oss med rakblad för att skära oss om det skulle vara så att vi skickas tillbaka, vi är desperata.

Nu är personalen där och en civilpolis lotsar mig till ett förhörsrum, jag sätter mig ner och han går mot sin stol, och pratar persiska? Han ser min förvånade min och börjar skratta, pekar mot högtalartelefonen där den persiska tolken pratar, han berättar för tolken att jag trodde det var han som pratade persiska och tolken säger till mig att inte bete mig som en lantis. Alla skrattar.

Allt går bra och jag får flytta till ett hotel i Märsta några dagar, sedan Hagfors 1 månad och slutligen hamnar jag på en flyktingförläggning i Dals-Ed där jag trevande börjar att lära mig svenska. Det är underbart kallt, minus 28 grader, och härlig luft, jag njuter av varje sekund men det finns inga människor på gatorna. Jag söker kontakt med svenskar genom att ställa mig i kön på posten och banken, det går inte så bra, tillslut får jag praktisera min svenska i Pingstkyrkan där jag äter massor av kakor och dricker kaffe med glada små tanter.

Efter 6 månader blir jag kallad till min handläggare och får beskedet att jag fått uppehållstillstånd, det är en otrolig glädje och jag vill lämna flyktingförläggningen med en gång. Handläggaren visar olika alternativ på sin lista och berättar att det är minst 3 års väntetid till Stockholm, Göteborg och Malmö minst 2 år, jag ber att få titta på listan och ser att det är ingen väntetid till Herrljunga.

Jag vill bo i Herrljunga ropar jag! Men där finns inga flyktingar säger handläggaren förvånat. Bra, säger jag, för om jag ska bli svensk så måste jag träffa svenskar. Fortsatt något tveksam ringer handläggaren upp flyktingsamordnaren i Herrljunga, han blev så glad över att få Herrljungas första flykting så han kom upp och hämtade mig i sin bil bara någon dag senare, säger Manne och skrattar hjärtligt!

Nu börjar min resa för att bli svensk, på riktigt. Jag får flytta in i en liten lägenhet, jag träffar pastorsparet Lisbeth och Kjell som blir mina skyddsänglar, nästan som mina föräldrar. Jag läser SFI (svenska för invandrare) för att lära mig svenska, jag dansar folkdans, spelar innebandy och jag lär mig simma. Jag börjar på Komvux och läser 2-årig Ekonomisk, samtidigt som jag jobbar extra. Mitt första extrajobb är som tolk hos polisen, sedan får jag lite jobb på ett fotolabb i Alingsås, flyktingassistent och lite extra som badvakt, jag som inte kunde simma alls 2 år tidigare :-)

Men jag får inget fast jobb. Jag söker massor, men inga napp, jag tar upp detta med min arbetsförmedlare och hon säger att jag borde komplettera min nya gymnasieutbildning för att bli lite spetsigare och mer attraktiv på marknaden. Hon ger mig flera exempel på utbildningar som finns att tillgå men inget låter så intressant så jag frågar om jag kan få se hela listan på utbildningar. Det får jag men hon glömmer säga är att jag bara får titta på utbildningar i regionen.

Jag letar i listan, hittar massor av utbildningsförslag, läser igenom och diskuterar med mina vänner. Till slut hittar jag en sälj- och affärsutbildning på IHM i Göteborg, den känns helt rätt för mig och jag beger mig glatt iväg till arbetsförmedlingen för att meddela vad jag ville läsa.

Den utbildningen finns inte i regionen och den kostar väldigt mycket så det går inte, säger hon. Det är den enda jag vill gå svarar jag, och om jag får den möjligheten så lovar jag att du aldrig behöver se mig här igen. Det blir svårt men jag ska se vad jag kan göra svarar hon.

Några dagar senare får jag ett positivt besked och jag börjar på IHM 1992, det är mitt under finanskrisen så det är mycket bankfolk bland deltagarna, och jag, flyktingen :-)

Jag pendlade mellan Herrljunga och Göteborg och när det var kvällspass så fick jag sova över hos någon av deltagarna och senare fick jag också låna ett rum av IHM som hade företagshotel på den tiden. Det var mycket nytt jag lärde mig, och jag kämpade på, tog min examen med gott resultat - nu var jag redo för arbetsmarknaden. Men…

…den svenska arbetsmarknaden var inte redo för mig. Jag fortsatte med mina extrajobb samtidigt som jag sökte ca 300 jobb, för det mesta fick jag inte ens ett svar. På den tiden var det dessutom väldigt kostsamt med utskrifter, porto m.m. jämfört med idag, och jag hade en knapp budget.

Jag kände mig väldigt nere och diskuterade med mina skyddsänglar, Lisbeth och Kjell. Kjell lyfte ännu en gång namnfrågan, alltså att jag skulle byta namn, vid den tiden hette jag Mansour och utländska namn var inte lika vanliga då som nu. Jag var tveksam till att byta men när Lisbeth sa att jag inte behövde byta helt, utan bara börja kalla mig för Manne så lät det som en idé värd att pröva.

Och jag fick napp ganska snart, jag fick en 1-årig projektanställning som säljsamordnare på Samhall Teko i Stockholm, jag packade ihop mina saker och flyttade direkt. Under min tid där gjorde vi ett projekt ihop med Myrorna och den kontakten ledde till att jag erbjöds jobbet som butikschef hos Myrorna i Södertälje, jag lyckades vända deras minusresultat till ett klart plus och fick sedan chansen att starta upp deras varuhus i Skärholmen som varuhuschef.

Nu var jag inne i den svenska arbetsmarknaden och allt tog fart, jag fick jobb som vice varuhuschef på Silvan, olika positioner inom Posten, bland annat produktchef för Svepet och senare koncernansvarig bemanningsstrateg. Nu är jag Chef Kompetensforum & HR Strateg på VVS Företagen som är en bransch- och arbetsgivarorganisation för företag verksamma inom VVS samt arbetsgivarorganisation för företag verksamma inom kyla, rör, industrirör, ventilation och teknisk isolering.

– Oj, vilken resa! Den mörka resan blev ljus till slut, kan du se att du har med dig något från de här mörka åren som har blivit en fördel i ditt liv?

– Ja, resan blev ljus, extra ljus när jag träffade min fru och vi fick 2 underbara pojkar. Min resa har definitivt givit mig mycket, jag är väldigt lösningsorienterad istället för problemfokuserad. Som jag beskrev tidigare så har jag också lärt mig att inte döma folk för fort, och skulle jag glömma det så har jag min slev från fängelset som en ständig påminnelse.

Vi har suttit länge nu, jag och Manne, jag tackar honom med en stor kram för att jag fått höra hela hans resa. Kanske har jag kunnat förmedla något av den känslan som infinner sig när han berättar, men jag hoppas att ni alla en dag får träffa Manne i verkligheten, höra hans berättelse. Manne föreläser ofta hos företag och organisationer, berättar om resan till Sverige och hans syn på lönsamt mångfaldsarbete. Mannes berättelse är stark, jag är oerhört berörd och omtumlad när vi skiljs åt.

När jag några dagar senare försöker sammanfatta mina tankar så är det så mycket som bubblar upp, naturligtvis nya frågor till Manne, som jag kanske får tillfälle att ställa, men också frågor till oss som samhälle.

När vi pratar om invandring så blir det väldigt fort fokus på kostnader, och det är alltid de mindre lyckade exemplen som lyfts. Manne är ett exempel på något annat, i ekonomiska termer så kan vi som nation snabbt sätta upp ekvationen, 4-5 år av kostnader, ca 20 år av intäkter, hittills, och jag är säker på att Mannes skatteinbetalningar dessutom är väldigt höga. Men…

…det är inte ekonomin jag vill åt.

Jag vill åt känslan av att vårt land kan göra skillnad, jag vill att vårt land ska vara med och påverka världen, jag vill att Sverige som varumärke ska vara så stort som Manne beskriver det och jag vill att istället för dagens problemfokuserade debatt, ska vi vara lika lösningsorienterade som Manne.

Kan vi det?

Aludd

PS: Jag kan inte släppa tanken på att Mansour blev Manne för att komma in i arbetslivet, är det så här än idag, eller har vi tagit några stapplande steg i rätt riktning?

16 februari 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp