// //

Bland homofober, rasister och andra jag älskar.

Ja, där är du! Idag tänkte jag skriva lite om hur jag ser på den digitala världen, den värld som i många stycken beskrivs i nyhetsmedia med skepsis och varningar. Några exempel på varningar: Vi träffar inga andra utan umgås bara ytligt i den digitala världen, det är fullt med folk som utnyttjar andra, vi har inte tid med våra jobb för att vi ständigt ska uppdatera, rasism och andra avarter får husera fritt osv. osv. Ni känner igen larmrapporterna.

Jag tänkte försöka beskriva en del av de positiva värden som sällan eller aldrig kommer fram. Om vi börjar med homofoberna och rasisterna, låt oss i ärlighetens namn erkänna att dessa fanns i mycket större utsträckning innan internet blev en del av vår vardag. Vi kanske ser uttryck för deras ängslan och hat mer numera beroende på i vilka forum man rör sig, men vi har också lättare att bemöta deras tankar. Det är inte säkert det hjälper alla gånger men jag är helt övertygad om att det är lättare att ta steget till förståelse och samsyn om man ser att det är många andra människor som reagerar i en annan riktning än man själv. Det här gäller ju diskussioner i stort som smått och det kan vara politik, skola, välfärd, flyktingpolitik eller vad man vill, bara man är öppen för att föra den dialogen. Vart fördes dessa diskussionerna innan? Och vilka var det som eventuellt hade dessa diskussioner?

En helt annan sak jag funderat på är kontakten mellan unga och gamla. Redan när jag var liten så fördes debatten kring hur kontakten mellan generationerna sakta tynade bort. Jag minns själv min sporadiska kontakt med mormor som bodde i Luleå (jag i Gbg), det var dyrt att ringa på den tiden så det blev bara några samtal och brev under året och när jag åkte dit på lovet så kändes det ofta som vi inte var så uppdaterade på varandras liv. Nu inför det här blogginlägget så har jag pratat med flera äldre kvinnor (+80) som är aktiva på Facebook. Genomgående säger de, att det är värdefullt att få se bilder från barn och barnbarn, lägga någon kommentar ibland men det ersätter naturligtvis inte det personliga mötet. Men jag inbillar mig att de är mer uppdaterade på varandras liv än jag och min mormor var. Flera av dem är ute dagligen på FB och verkar också ha funnit många gamla och nygamla vänner som de chattar med, en del är också med i grupper där de faktiskt lärt känna nya vänner. Positiv riktning skulle jag säga!

Både i ”Debatt” och krönikor i Aftonbladet höjs varnande röster om att de unga generationerna håller på att fördummas. Jag tror inte på det ett dugg. Möjligtvis att de äldre generationerna inte känner igen och värderar kunskaper på samma sätt som de yngre, men så har det alltid varit. Jag kommer själv ihåg hur äldre släktingar förfasades över att jag inte kunde hela psalmboken eller varenda bäckfåra i Norrland. Det är svårt för de äldre generationerna att värdera kunskaper för framtiden, tex datorspel, men faktum är att Sverige är tredje bästa landet i världen på att göra digitala spel och säljer idag för ca 2,5 miljarder kronor. Jämför man med SKF som startade 1907 och som av alla anses vara ett riktigt företag, med riktiga kunskaper så omsätter de ca 65 miljarder kronor. Jag tror inte det tar mer än 10 år innan de svenska TV och datorspelsbolagen har passerat SKF i omsättning.

Isolerar den digitala kontakten oss från det fysiska mötet? Ibland kan man tro det när man ser tidningarnas löpsedlar, men jag tror precis tvärtom. För många år sedan hade jag och min sambo Lena ett fadderbarn i Tanzania. När Gideon blev 18 upphörde kontakten via Plan och vi var dåliga på att skriva. Några år senare så hittade Gideon mig på Facebook och vi blev vänner på riktigt, vi har sedan dess kontakt minst en gång i veckan, och om några år när han är klar med sin utbildning på Mweka, College of Wildlife, ska vi åka ner och hälsa på. Detta skulle aldrig ha hänt i den gamla världen, det är jag säker på för min egen del.

Träffar jag färre människor ute i riktiga världen idag? Ja, kanske om man jämför med de vilda gymnasieåren då all vaken tid i princip tillbringades med vänner. Men jag tycker att jag har många fler kvalitativa möten idag, och jag har ett mycket större kontaktnät som gör att det blir många mer spännande och oväntade möten. Och jämför man med de globala kontakterna som i många stycken var obefintliga förr, så vinner den digitala världen med hästlängder. Jag har i någon form kontakt med vänner i London, Dubai, New York, Hong Kong, Berlin m.m. varje vecka. Kom precis på att jag för ca 30 år sedan träffade en kille ifrån Sthlm när vi luffade i Grekland, vi hade många sköna sittningar vid barerna och han berättade om sitt stora livsprojekt, Bussen, som skulle renoveras och bli hans rullande hem. 30 år senare har jag sett den, inte i verkligheten men på Facebook, en riktigt vacker gammal buss som jag hoppas att få se i verkligheten när den rullar ner mot Gbg till sommaren.

Så, kontentan av mina små funderingar är att inte låta sig skrämmas av alla varningar, sluta ha dåligt samvete och använd den digitala världen som grädde på moset. Omfamna världen både digitalt och analogt, lär känna många nya människor i båda världarna, det berikar. Eller vad tror ni?

Aludd

PS: Gå in och läs Dagny Carlssons blogg, hon är över 100 år men som hon säger själv: Inte den som hoppade ut genom fönstret och försvann, utan en helt vanlig tant, som nått en rätt respektabel ålder. http://blogg.1177.se/hundraaringen/

 

5 november 2013
Till toppen av sidan Till topp