Att leda mot toppen.

Hej, för ett tag sedan var jag på ett seminarium på IHM i Stockholm. Där fick jag träffa och lyssna på Ganesh Sharma och Ang Tendi Sherpa som tog oss med på en klättring till Mount Everest topp i tanken.

Själva mötet, ett för mig väldigt märkligt, med Ganesh och Tendi återkommer jag till i ett annat blogginlägg, nu ska det handla om ledarskap. För det levererades mycket klokskap på väg mot toppen, klokskap som många av oss nog kan lära av, framförallt om du är i en ledande befattning.

Men vi börjar med: Vad är en sherpa? Ja, innan mötet så var det för mig synonymt med en bergsguide och bärare, men jag lär mig under kvällen att det egentligen är män från en etnisk grupp nära besläktad med tibetanerna, kvinnorna kallas sherpani. Dessa kommer från de östra (Sher) delen av bergen (pa) i Nepal. Många av dessa jobbar också som bergsguider, vägvisare och bärare på olika expeditioner för att de har en fantastisk syreupptagningsförmåga och naturligtvis också bra lokalkännedom i de berg de vuxit upp.

Efter denna start av Ganesh Sharma, som inte är sherpa, men VD och delägare på Mega Adventures i Katmandu presenteras Ang Tendi Sherpa, som utöver att vara delägare i Mega Adventures också, som efternamnet skvallrar om, är sherpa. Mitt livs första sherpa.

Tillsammans redogör de för sin verksamhet under kvällen och den mest spännande delen är naturligtvis när vi får följa, i tanken, en expedition från Katmandu, ca 1300 meter över havet, till toppen av Mount Everest, 8.848 meter över havet.

Naturligtvis har man under åren förstått att detta är en svår uppgift, men jag kanske aldrig egentligen har gått och funderat på hur svårt och hur lång tid det tar. När de berättar att själva expeditionen tar 60-70 dagar och att de följer deltagarnas hälsostatus ca 2 år innan start så börjar det på något sätt gå upp för mig att det här är en näst intill omänsklig uppgift. Det understryks när jag senare läser att det första dokumenterade misslyckandet, gjordes 1921 av britterna George Mallory och Guy Bullock, och inte förrän 1952 nådde Edmund Hillary och Tenzing Norgay, som de första, bergstoppen. Fram till 2016 har 282 personer rapporterats avlidna på sin väg mot toppen, så onekligen är det en svår uppgift, och man kan naturligtvis ställa sig frågan vad som driver folk att ge sig på detta?

Men det här är bara en topp, en väldigt påtaglig topp som går att se och ta på, men det finns ju oerhört många andra toppar som folk försöker bestiga, att bli topp i världen i fotboll som Zlatan har gett sig på, eller att bli Sveriges yngste mästerkock som Maja hade som mål, och under kvällen så ser jag de likheter som finns i folks strävan att nå olika toppar och jag inser också att behovet av ledarskap och stöttning på många sätt också är lika.

Men oj vad jag tjatar, nu kliver vi över till expeditionen. 

Vi startar i Katmandu, höjd 1.325 meter över havet, här går vi igenom all utrustning en första gång och får en bra överblick i vad de olika etapperna innebär. Här trimmar vi packningen och går igenom vilka delar som våra anlitade sherpas ska bära, normalt så bär en sherpa tre-fyra gånger så mycket i vikt som oss andra deltagare. Här i Katmandu så äter vi förmodligen de sista måltiderna där vi fortfarande har ett fokus på att det ska vara gott, om några dagar så handlar mat och dryck bara om att tillgodogöra sig kraft och energi. Mycket ris och nudlar lär det bli för att klara en kaloriförbrukning på upp till 20.000 kalorier per dag vid klättring.

Vi flyger nu upp till Tenzing-Hillary Airport på 2.860 meters höjd, en av världens farligaste flygplatser sett till antal flygolyckor. Landningsbanan är bara 460 meter lång med en 12% lutning som avslutas med en stor klippvägg.

Väl framme i Lukla, har vi vår första dagsetapp, det är en relativt lätt etapp som beräknas ta fyra timmar, när vi sedan kommer fram till Monjo och kollar vår höjdmätare så visar det sig att vi nu befinner oss ca 60 meter längre ner än vid dagens start, kan kännas som en besvikelse.

Så här fortsätter det ca sju dagar, relativt lätta dagsetapper på mellan två och sex timmar, om det inte vore för att syret tunnas ut och att lufttrycket ökar, där du hela tiden studeras av ledarna för expeditionen, det är här de ser dina eventuella tillgångar och brister. Det är här de planerar för hur du och din grupp ska klara expeditionen när det blir oerhört mycket svårare. Men nu är den ”lätta” (lätt om du är väldigt vältränad och inte har slarvat med ditt energiintag och din utrustning) delen av resan över och du har nått Everest Base Camp på 5.360 meter över havet. Du passerade trädgränsen för ca 1.000 meter sedan och nu är syret tunt, här eller på en Expedition Base Camp drygt 100 meter ytterligare i höjd kommer du nu tillbringa minst en vecka för att acklimatisera dig så att kroppen vänjer sig vid lufttryck och syrebrist, för relativt otränade personer kan denna acklimatiseringsperiod ta mer än en månad. Under den här tiden så tittar man över gruppens hälsa och återhämtningstid, här minimerar vi utrustningen men ser också till att det finns tillräckligt med sherpas som kan bära syrgasen. Under den här perioden kan expeditionens ledare ta beslut att någon eller några av oss behöver gå ner en etapp för att snabbare acklimatisera sig och kunna vända upp igen. Även om det i detta läget handlar mycket om vila och att återfå energi inför resten av resan, så handlar det också om att diskutera med guider och andra för att också bygga upp en mental styrka inför det som komma skall.

För att förstå vilka höjder vi pratar om så leker jag lite med jämförare, och om Sveriges högsta berg Kebnekaise låg nedanför våran nuvarande höjd på base camp, 5.360 meter, så skulle det vara drygt tre km ner till toppen. Eiffeltornets topp ser vi drygt fem km ner och Turning Torso ytterligare drygt 100 meter ner. Vi har passerat höjden för vad en lättare helikopter klarar med ca en km och ryssarnas nya attackhelikopter Mi-28NM som lanseras 2017 kan endast sväva 300 meter ovanför oss. Och…

…vi är inte klara ännu, vi har ca tre och halv km kvar till toppen rent höjdmässigt, och vi ska nå dit på ca sju dagar. Vi vandrar iväg på den första klättringen efter vilan, till Camp 1, 5.860 m.ö.h., det tar oss en dag. Här vilar vi över natten och i värsta fall så får vi gå ner till base camp dagen efter igen, för ledarnas bedömning är att gruppen eller delar av gruppen inte acklimatiserats fullt ut.

Men om vi slapp detta så väntar en dagsetapp som tar oss till Camp 2, endast 140 meter högre upp, våra sherpas bär nu i princip all utrustning, vi bär förhoppningsvis oss själva i den tunna luften och får hjälp av syrgas. På etappen väntar oss glaciärsprickor där vi tar oss över på broar av metallstegar och med hjälp av isyxor och kraftiga järndubbar på skorna. Den här etappen kommer vi förmodligen behöva gå ett par gånger upp och ner. 

Så här fortsätter det tills vi når Camp 3 och Camp 4, vi bor på uthuggna isplatåer, det är kallt, minus 10 och det blåser. På Camp 4 är det så tunn luft att det är svårt att vila och svårt att överhuvudtaget få i sig någon föda. Men nu gäller det att vänta, vänta på den väderrapport som talar om att monsunen är på väg som trycker bort jetströmmen som ständigt blåser här uppe. Det är då, då som vi ska vara i toppform för den sista etappen.

Det är nu ledarna gör en sista bedömning över vilka som har kraft att göra ett försök att nå toppen, det är nu du har en 18 timmars etapp framför dig. Klättringen börjar i mörkret innan solen stigit upp,  och vi måste hålla ett bra tempo för att hinna tillbaka innan det blivit alltför mörkt, annars är risken att vi blir kvar tillsammans med de 282 andra som avlidit där uppe, några av dem har kanske flyttats ner av sherpas, men många ligger kvar i issprickor eller under isblock. 

Det är nu all utrustning måste vara i perfekt skick så att man inte förfryser några delar, för det är nu vi ser toppen och har målet endast 300 höjdmeter över oss, det är nu vi ska upp på världens tak, eller Himmelens huvud som det heter i Nepal. 

Det är då, när vi nått toppen, som vi har några minuter på oss att se omgivningen, njuta segerns sötma, och ta en selfie som vi kan lägga ut på Facebook. Men det handlar om minuter, för vi måste hinna ner igen.

Vi hinner ner igen, och nu har vi ca en veckas vandring och klättring ner innan vi når Katmandu och kan äta upp oss igen, för expeditionen har tärt på våra vältränade kroppar och vi har tappat minst 10 kg i vikt. Det är nu känslan kommer att vi klarade det som bara drygt 20 svenskar gjort tidigare.

Vi klarade det som Jordan Romero från Kalifornien fixade när han var 13 år, vi klarade det som Miura Yiuchiro från Japan gjorde när han var 80 år fyllda. Vi klarade det och är nu så uppfyllda av kicken att vi redan planerar för nästa stora mål i livet. Men vi inser också att vi aldrig skulle ha klarat det utan alla de förberedelser och den hjälp vi fått av våra sherpas. Men…

…närmare än så här kommer jag inte Mount Everest topp, och det räcker för mig, men samtidigt så tycker jag att det är en fantastisk resa som en del människor ger sig på. Flera månaders slit för några minuter på toppen, som de dessutom betalat i runda slängar en halv miljon för. Men som sagt, det kostar att ligga på topp :-)

Jag hoppas att jag gjort den här berättelsen någorlunda rättvisa och jag hoppas att ni, som jag, ser likheterna med att nå olika mål i livet, om än inte så extrema. Det handlar till stor del om planering och gott ledarskap, det handlar också om att förstå värdet av teamet och dess olikheter. Och naturligtvis handlar det om vilja, mycket av den varan.

Namaste!

Aludd 

PS Om du intresserade av naturupplevelser i Nepal så kan du kontakta Ganesh på 977-9851014616 eller gå in på www.megaadventuresintl.com de har massor av olika typer av äventyr. Behöver du hjälp med en filmproduktion, som tex. "Det största äventyret", (Ganesh hjälpte dem i säsong 2, avsnitt 4) så gå in på www.filminginnepal.com. Jag kan verkligen rekommendera dessa båda killar, underbara människor.

 

27 april 2016

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp