2 gillar 1 ogillar, en bra gammal sanning!

Välkommen till ett nytt litet blogginlägg - idag om en gammal sanning, fast i ett annat kontext. 2 gillar 1 ogillar hörde jag första gången någon gång på 70-talet av Arne K Larssen. Arne drev då ett undersökningsföretag som gjorde annonstester på stan. Man testade om kunderna sett annonsen, om de kom ihåg avsändaren, om de gillade eller ogillade annonsen osv.

2 gillar 1 ogillar (66% gillar och 33% ogillar) var det absolut bästa resultat man kunde få på en annons menade Arne. Vid det tillfället så tyckte jag uttalandet var väldigt konstigt, det måste väl vara bättre att 100% gillar annonsen? Men…

…efter några år i reklambranschen så förstod jag vad Arne menade. Det går inte att göra en annons, eller att förmedla någon form av budskap, som alla gillar. Har du utformat ditt budskap så att alla mot förmodan skulle gilla det, är chansen stor att det är slätstruket så att det inte når igenom i bruset.

Och, når du inte ut, så blir allt ganska meningslöst. Vad Arne menade är, att det måste finnas en viss form av provokation i budskapet, så att även de som ogillar blir en del av spridningen, och blir bränsle i en debatt. Och den här sanningen gäller även idag, enligt mig.

Om jag tittar på mitt egna bloggande så stämmer det absolut. Om jag skriver något som alla bara håller med om, blir spridningen av det blogginlägget inte alls så stor som jag hoppats. Skriver jag något som ingen gillar, så är det följaktligen samma resultat, men om jag skriver något som många gillar och det samtidigt finns ett gäng motståndare, då händer det. Då ökar kommentarerna och delandet så att jag når ut till 100.000 människor istället för några tusen.

De som ogillar behövs med andra ord, men de kostar också på. Jag har inte drabbats i någon större utsträckning, till skillnad mot många kändisar, senast Alexandra Pascalidou. Men ändå blir det en del mail och anonyma kommentarer där jag idiotförklaras eller beskylls för ditten och datten. Jag har haft som ambition att besvara dessa, och det kommer jag att fortsätt med, till en viss gräns.

De som försöker föra någon form av dialog och fruktbar debatt kommer jag fortsatt att besvara, de som bara spyr ut sin galla, helst på helgnätterna och förmodligen i ett rejält rus, kommer jag nu att negligera.

Det här med att 2 ska gilla och 1 ogilla är något som jag mött mycket motstånd inför ute hos kunderna under mina år i reklambranschen. De vill ofta att alla ska gilla, och risken är då överhängande att det blir information istället för kommunikation. Då minskar chanserna betydligt vad gäller spridandet och intresse. 

Tänker att detta idag också gäller politiken, de 2 stora blocken riktar in sig på att nå ungefär 2 tredjedelar av befolkningen (olika delar) och skulle de då följa Arne K Larssen recept så skulle de inte vara så oroliga över de som ogillar, kanske snarare göda dem lite mer, för att få en konstruktiv debatt. 

Kanske är vi för många som strävar efter en total enighet och blir ledsna och besvikna när alla inte håller med oss? Kanske borde vi lite till mans se motståndare som något gott som främjar en debatt som kan leda oss framåt? Åtminstone om debatten är saklig. 

Kanske enigheten, strävan efter konsensus, utgör ett hinder för förändring och leder till tröghet, hämmar kritiskt tänkande och uppmuntrar till att omge sig med ja-sägare.

Vi kanske många gånger är för snabba med stämplar som: PK, rasist, feministjävel, kommunistsvin, gubbslem, borgarbracka m.m. och därför inte hör det som kan höras? 

Kanske det här inlägget inte intresserar så många, och kanske det inte möter så stort motstånd att det inte nå ut i någon större grad, men samtidigt kanske det når dem som är intresserade av den här typen av frågor? Kanske är det så, att vi tittar på kvantitativa mått alldeles för mycket, och därmed underskattar de kvalitativa kontakterna, de fruktbara? 

Tyck och tänk, för det är era kommentarer och tankar som gör det här blogginlägget spännande!

Aludd

PS: Jag ska snart på den årliga hälsoundersökningen och då kommer min läkare som vanligt att säga att mitt BMI är alldeles för högt, i år så kommer jag att hävda att en tredjedel av min vikt är till för att ogillas, en viktigt tredjedel som jag har lagt mig till med för att nå ut, kanske kan funka?

6 mars 2015
Till toppen av sidan Till topp