1 nej är mer än 731 ja.

Ja, då var äventyret Sveriges Mästerkock slut, för min del. Det är inte utan en viss besvikelse jag skriver detta, jag lovade ju att inte skriva mer om mat om det gick dåligt för mig i tävlingen, så här kommer det sista inlägget.

Som en del av er redan vet så var jag sedan en månad klar för audition i mästerkockarna, ett program som tillsammans med kockarnas kamp är bland mina absoluta favoriter. Den här månaden har gått åt till att klura ut ett recept som håller för den första provsmakningen, och sedan, om man går vidare, ska gå att laga från scratch, och lägga upp för presentation på 40 minuter.

Vad lagade jag?
Jag började med att försöka sätta mig in i hur mina konkurrenter tänkte, skulle det bli ytterligare ett år av rödvinsreduktioner och puréer? Förmodligen, och det är nog många, även jag själv, som funderar på lamm för att det, än så länge, är lite ovanligare i svenska kök, så allt det gick bort.

Jag satsade istället på en egenkomponerad kycklingrätt kokad i öl, med inspiration från en gammal italienare jag kände. Jag började provlaga receptet jag hade i mitt huvud, förändrade och förädlade. Jag tänkte på när Maja lagade kyckling i ”Sveriges yngsta mästerkock” och fick beröm för att hon högg av den nedre delen på kycklinglåret och rensade själva benet så man lätt kunde hålla, det bestämde jag mig för att också göra. Jag klockade tiden för tillagning, provade mängden av oliver och pancetta, tiden för rotfrukterna, hur mycket parmesan, citroncest, bladpersilja m.m. och allt satt, så…

…på söndagen var det upp till bevis. Jag var inte längre nervös för min rätt men ganska pirrig över vad jag skulle vara med om, jag sov oroligt på natten och kollade klockan flera gånger, 03.27 kollade jag en sista gång på iPhonen och upptäckte att Håkan Thörnström lagt till mig som kontakt på LinkedIn, jag log och somnade om efter detta ljuva tecken på framgång.

Klockan 10.00 var det sagt att vi skulle samlas utanför Eriksbergshallen, jag var där 09.15, inte först, men bland de första. Det fylldes på med massor av folk med kylväskor, det var svårt att se hur många som var tävlande respektive anhöriga men tydligen så var det över 100 tävlande i Göteborg. Det blev en del väntan innan de släppte in oss till registreringen för de ville filma kön i alla möjliga och omöjliga vinklar men nu var det dags.

Jag hamnade i andra gruppen, 5 tävlande i varje, och det blev snabbt vår tur, vi leddes upp genom lokalen och fick en genomgång hur detta skulle gå till. När vi hängt av oss så leddes vi in i uppläggningsrummet, rätten vi valt skulle vara färdiglagad och nu fick vi 5 minuter att lägga upp den på tallrik och göra sista touchen. 

Jag tittar på de andras upplägg och det känns som jag står mig bra, vi leds in till juryn med våra tallrikar och vi får presentera oss och våra rätter. Juryn ställer en del kompletterande frågor och vi får sedan lämna rummet för att de ska provsmaka. NU, nu är det nervöst!

Dörren öppnas och vi får gå in och hämta vår mat, jag tittar på juryn för att få lite vägledning om utfallet men det är stenansikten. Vi packar ihop våra saker och leds ner till samlingssalen igen, vi får också besked om att när 3 grupper är klara så samlas man och får resultatet.

Nej eller kanske?
Det blir en ganska trevlig väntan, vi hade gjort vad vi skulle och jag hade ett roligt snack med två killar från Västervik och en tjej ifrån Vimmerby, hur hade det gått, hur tänkte vi, vad kunde vi gjort annorlunda osv. Nu var det dags.

Vi är femton som går in i ett angränsande rum och får veta att de som ropas upp har KANSKE gått vidare, det återstår många grupper och juryn vet inte vad det är för standard på dem som kommer efter oss, har vi fått ett kanske så kommer vi att få besked innan 20.00 på kvällen om ett definitivt ja för en fortsättning på måndagen. De som inte ropas upp har därmed fått en NEJ, men ett tack för sitt deltagande. Vi håller andan…

…och, och, den första som ropas upp är jag. Grym glädje, jag noterar inte riktigt vad som händer men jag hör att tjejen från Vimmerby också kommer med, plus kanske fyra till. Jag fotas och får ytterligare en informationslapp om hur måndagen går till, det är då vi ska laga all mat på plats på 40 minuter, rulla in vår lilla vagn till juryn, bli filmade och sedan granskade av svenska folket.

Jag ringde min fru och berättade den glada nyheten att jag klarat den första gallringen osv. Åkte ut till landet och började röja upp allt det jag ställt till med på morgonen, började packa väskorna inför morgondagen, kollade min checklista hundra gånger, och väntade på det förlösande telefonsamtalet…

…det kom aldrig. Under tiden hade jag fått ofattbara 731 ”Gilla” på min Facebooksida, oändligt många kommentarer med glada uppmuntrande ord från alla mina vänner, och förvånansvärt många även från människor jag inte känner, tack. Detta värmde igår, tillsammans med whiskyn, och det värmer idag när jag sitter och funderar på vad jag gjorde för fel. Mitt i besvikelsen kan jag ändå känna mig stolt över att jag försökte, och jag får laga rätten igen så att andra får bedöma rätten, eller jag tror inte att det var rätten det var fel på, det var nog kvoten på tjocka femtioåriga män som var överfylld :-) 

Vad är väl en bal på slottet, nu kör vi nya utmaningar!

Aludd

PS: Nu har jag bestämt mig för att bryta mitt löfte om att aldrig mer skriva om mat, för matklubben jag är med i, som var på Noma för ett och ett halvt år sedan, ska snart undersöka om Upperhouse i Göteborg håller måttet, ha det gott! 

 

 

29 september 2014
Till toppen av sidan Till topp