Kan en psykopat genom fokuserad träning öka sin empatiska förmåga?

Om man tränar mycket blir man bra på det man gör. För att bli riktigt bra behöver man, utöver talang, även lägga ner ungefär 10 000 timmars träning. Malcolm Gladwell myntade för snart tio år sedan 10 000-timmarsregeln i sin bok Outliers. Talang är dock en överskattad komponent för framgång menar Anders Ericsson, professor i psykologi vid Florida State University i USA. Han har ägnat 30 år av forskning på hur experter blir experter och har nyligen kommit ut med boken PEAK – vetenskapen om att bli bättre på nästan allt. 

Enligt professor Ericsson kan vem som helst bli duktig på i stort sett vad som helst. Lösningen ligger i att träna på rätt sätt med en bra handledare, vara fokuserad och målmedveten samt hitta rätt nivå på utmaningen och få bra feedback – bara man vågar lämna sin bekvämlighetszon. Det låter lovande för alla som sysslar med Talent Management och ledarskap.  

Att vara extremt duktig på sin sak är heller inte genetiskt betingad, visar Ericssons forskning. Däremot har de som är experter inom sitt område lärt sig att utnyttja hjärnans och kroppens anpassningsförmåga – en förmåga som vi alla har, enligt professor Ericsson. Därmed ställs vår gamla invanda föreställning på ända om att personlig utveckling innebär att nå vår fulla potential. Istället handlar det om att skapa vår potential. 

Professor Ericssons tes bygger på det faktum att vår hjärna är plastisk och därigenom kan utvecklas och förändras under hela vårt liv likväl som kroppen. Vilken hjärna som helst går därför att förändra genom medveten och handledd träning, säger Ericsson. Det är möjligt eftersom hjärnan skapar nya kopplingar mellan nervcellerna för att öka förmågan att utföra det som krävs.

Att enbart arbeta länge på sin post är således inte något som per automatik gör att någon blir bra inom sitt gebit. Business as usual är ute: Gör vi som vi brukar kommer vi obönhörligt på efterkälken. Tack vare professor Ericssons träningsmodell kan vi nu ta kontroll över vårt eget öde och forma vår potential genom ett medvetet val. Det finns ingenting som vi inte kan eller är. 

Men kan en nötallergiker sadla om till konditor? Kan en psykopat bli en framgångsrik personalchef? Kan en omusikalisk person bli dirigent i världsklass? Jag undrar i mitt stilla sinne om professor Ericsson inte har bortsett från några väsentliga fakta i sina teorier. 

Förutom att både kropp och sinnen ger oss vissa begränsningar ger inte heller våra hjärnor oss lika förutsättningar – på gott och ont. Hos t ex personer med borderline-störning eller hos dem som är klassade som psykopater och narcissister är kretsarna som utlöser empati i hjärnan skadade, visar forskning från Simon Baron-Cohen, professor i psykologi och psykiatri vid universitetet i Cambridge. 

Det betyder att ju mer personer med skadad empati tränar på att såra och skada andra med sitt hjärtlösa beteende, desto mer förslagna blir de. En självklar framgång ur deras synvinkel. Att däremot träna dem i att blir mer empatiska är dömt att misslyckas av det enkla skälet att dessa ”mjukvaruprogram” är ur funktion.

Hjärnans ”mjukvaruprogram” är inte heller alltid korrekt kopplat. Studier på psykopater av psykologen Jean Decety och hans kolleger vid universitetet i Chicago, visar t ex att aktiviteten i amygdala, som bl a processar rädsla, och den region i hjärnan som bl a reglerar empati (ventromedial prefrontal cortex) inte fungerar. 

I vissa fall är dessa ”mjukvaruprogram” sammankopplade med hjärnans belöningscentra. Det skapar personer som stimuleras av att samvetslöst plåga och skada andra – sadister. Ju mer sadisterna tränar, desto grymmare blir de på sin sak, något som naturligtvis räknas som framgång i deras kretsar. Att däremot uppmuntra dem till att träna på att t ex bli goda chefer är meningslöst så länge felkopplingen kvarstår.

Historien visar, att trots teknikens snabba framsteg är människans beteende svårt att förändra. Nog kan ett sunt mått av motstånd stimulera till framgång, men en större garant borde istället ligga i att tekniskt rätta till de skador och fel i hjärnan, som i realiteten sätter flest käppar i hjulet för mänsklig framgång: förmågan till medmänsklighet och samarbete. 

/Christina Davisson

Christina Davisson är språkvetare och har undervisat i bl a retorik på Stockholms universitet. 15 års analys av presentationsmaterial har lett till specialintresset hur retorik kan användas för att manipulera budskap i syfte att ljuga och dölja fakta.

 
4 maj 2017
Testa dina kunskaper här
Nyheter & inbjudningar till föreläsningar m.m.
Vad kräver framtiden av dig och ditt ledarskap?
Till toppen av sidan Till topp