Det beror på...

Första gången som jag kom i kontakt med ledarskapsteorin GRID var för tio år sedan i Axfood akademins ledarutbildning. Robert Blake och Jane Moutons beteendemodell är en guide för chefer och ledare i att identifiera olika ledarstilar. Fokus på resultat finns i den ena axeln av ett rutmönster och relationer står i den andra.

Kortfattat beskrivs en ledare med starkt fokus på resultat och produktion men ett litet engagemang för sina medarbetare som en 9.1. En ledare med litet fokus på resultat men starkt fokus på relationer benämns som en 1.9. Den optimala ledarstilen, den coachande ledaren som både får bäst produktiva resultat och medarbetare som trivs på arbetsplatsen benämns som en 9.9.  

GRID utbildningen minns jag väl. Alla som går den får göra ett test för att ta reda på vilken ledarstil som ligger en närmast. En del kollegor kända sig mindre smickrande över sitt resultat. Ingen vill vara omodern eller ännu värre få en stämpel av att gå över lik för att nå framgång.

När så George Smidelik, en av mina lärare på IHM projektledning gjorde en av sina kreativa övningar med oss i förra veckan kändes det väldigt bekant.
– Handlar det om GRID? Undrade jag. George nickade på huvudet.

Hans praktiska pedagogik att lära ut tilltalar mig. Engagemanget bland oss elever blir alltid stort och när George målade upp GRID matrisen på tavlan frågade han oss var vi kunde hitta den optimala ledaren. Ingen av mina klasskamrater prickade in 9.9.
– Men är en 9.9 verkligen den bästa ledaren? Frågade en klasskamrat som hellre skulle se ”kompisstilen” 5.5 som mönsterledaren. George tittade lite finurligt och svarade som han ibland gör.
– Det beror på... Jag har träffat ytterst få 9.9or och de jag träffat har ofta gått in i väggen. Att vara en 9.9 tar mycket kraft, både som den engagerade ledaren, men också av medarbetarna. 
Smidelik har helt rätt när han säger ”Det beror på”. Jag skulle här vilja utveckla detta.

I helgen var det premiär för fotbollsallsvenskan. Innan starten spekuleras det alltid vilket lag som vinner, vem som gör mest mål och vilken tränare som först får sparken. Det händer att erkända tränare som vinner guld i en klubb ett år och byter till en annan nästa år gör mer eller mindre fiasko i den nya klubben. Varför blir det så? Beror det bara på tränaren och spelarmaterialet? Inte alls skulle jag vilja påstå.

En skicklig ledare klarar av att leda i fler olika sammanhang och situationer men för att lyckas är det mycket som skall klaffa. Sven Göran Eriksson tar aldrig ett jobb om inte hans ständiga vapendragare Tord Grip får vara med på resan. Varför? Låt oss titta närmare på en annan topptränare och vad som hände när han för första gången kom i kontakt med större kulturella skillnader på arbetsplatsen.

Låt mig få presentera Giovanni Trapattoni, född 1939 i Cusano Milanino. Denna Italienska fotbollstränare och legend var först med att vinna ligan i fyra olika länder. (Italien, Tyskland, Portugal och Österrike) Efter sju Serie A titlar med Juventus och Inter, Cup titlar i både Italien och Europa fick Trapattoni en förfrågan från Tyskland.  De forna storspelarna Beckenbauer och Rummenigge bad Giovanni att komma till den stora ölsejdelns rike och träna Bayern München. Giovanni antog utmaningen för att se om hans metoder fungerade utanför Italien. 1994 flyttade paret Trapattoni till München.

Det skulle bli en större omställning än vad Giovanni kunde föreställa sig. I Tyskland och Bayern fanns en helt annan kultur och livsstil. Både på och utanför planen. Där förväntade man sig att de spelarna som kostat mest alltid skulle spela hela matcher även om de var slutkörda. Bara en skada kunde hålla dem borta från planen. Några spelare kände efter alldeles för mycket ansåg Giovanni. Klubben ville att Trapattoni skulle anpassa sig till Bayerns organisation och kultur. Visserligen lärde han sig hyfsat bra tyska på ett halvår men i övrigt fungerade det inte alls dem emellan. Giovanni började bänka stjärnspelarna som han ansåg vara överbetalda divor, enmans showare som inte brydde sig om sina medspelare. De stod inte upp för varken laget eller honom som tränare. Giovanni har sagt att han brinner för att få ut det bästa av alla sina spelare och att han aldrig bedömt deras kvalitéer efter namn, löner eller gamla meriter. När pressen skyllde förlusterna på honom var inte klubben stark nog att stå bakom. Situationen höll på att knäcka honom.

Bayern München slutade det året som sexa i Bundesliga. En stor besvikelse för Giovanni som åkte tillbaka till Italien för att träna Cagliari. Historien kunde ha slutat där men Trapattoni och Bayern rannsakade det som hänt och bestämde sig för att göra ett nytt försök. Detta på Giovannis villkor. Han ändrade allt från dieter till sättet att tänka fotboll och kamratanda. Resultatet blev tre titlar med Bayern mellan 1996-1998. Sedan hade han inget mer att bevisa och for åter hem till Italien. Trapatonnis ledarstil har beskrivits som säregen, speciellt efter den klassiska presskonferensen i Mars 1998.

Han själv säger att det kommer tillfällen i livet som man måste ryta ifrån. Detta var ett sådant. Att hänga ut spelare offentligt kan man tycka vad man vill om, men för Trapatonni var detta nödvändigt för laget och klubbens utveckling. En radikal förändring var tvunget att ske.

Seger är det enda som räknas för Trapatonni. Att vinna i dag är en sak, men det var idag. Nu gäller det att vinna i morgon. Perfektion är allt för den italienska doktorn. Så åter till frågan om vilken ledarstil som är den bästa kommer här svaret från min lärare George Smidelik:
– Det beror på...

3 april 2013

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp