Dressmann i cred-diket

Kan man verkligen köpa sig cred så som Dressmann gjort genom att samarbeta med Rolling Stones? Nej, jag tycker att de kör rätt ner i cred-diket. Men det kanske bara är jag...

Väldigt mycket pengar innebär inte automatiskt att man laddar varumärket med positiva adjektiv som cool, smart, hipp, trendig, häftig, rockig, rebellisk, uttrycksfull och full av attityd. Eller vad nu Dressmann vill bli associerade med för känslor.

Dressmann + The Rolling Stones ger mig istället vibbar i stil med kvart i fem-ragget eller en guldrolex. Lite smaklöst helt enkelt. Man har lite för mycket pengar för stit eget bästa. Och så spenderar man dem på ett band, ett varumärke som ändå får ses som på väg mot, om inte döden, så åtminstone på väg mot ålderdomshemmet. Rolling Stones känns inte fräscha längre. Varför vill man hoppa i säng med några gamla gubbar?

I min värld respekterar jag Dressmann för att de kör sin grej. Det är stickade tröjor i olika färger för 299 kronor, det är strykfria skjortor för 199 kronor, det är allt från kalsonger till kostymer till billiga priser och det är alltid snygga män från tre olika generationer i reklamfilmerna. De vänder sig till alla. Och loggan är pang på. Inget som appellerar på mig men ändå cred för kontinuiteten.

Men så lierar man sig med ett av världens största band som alltid varit rockrebeller. Och nu är de snyggt uppstyrda och färgkoordinerade butikerna också fulla med ruffiga t-shirts. Hur tänkte de? Blir butikerna mer attraktiva att handla i? Känner sig kunderna coolare? "Jag tar en Mick Jagger-t-shirt och ett par chinos." Är det så det är tänkt att funka?

Nej, den här genvägen slutar i en dikeskörning om du frågar mig.